Riktigt vad Radioteaterns klassikerserie gör för folkbildningen vet jag inte, och det känns avgjort viktigare att använda denna stora scen för nyskriven dramatik. Ser man till tolkningarna är det ju ändå inte de gamla historierna som fascinerar utan vad tidens gång har gjort med dem. Ludvig Josephsons version av ”Carmilla”, litteraturhistoriens första vampyrroman, är ett exempel.
Skildringen av det erotiska kraftfältet mellan den kvinnliga vampyren Carmilla och hennes mänskliga väninna Laura kopplar vampyrskräcken till tidens otyglade rädsla för kvinnlig sexualitet, vilket inte är så omstörtande. Men Ludvig Josephson gör mer än så. Med sin lågmälda, underförstådda tolkning och rollbesättningen av herrarna runt omkring belyser han med ett slags oskuldsfull knarrighet ett helt 1800-tal. Hör de grötmyndiga herrarna, hur generat och intimiserande, beskyddande och klibbigt de besvärar sig om de unga flickornas hälsa och kvinnliga bräcklighet. Ord som ”myndling” och ”niece” sprider i all sin välvilja plötsligt en rätt unken lukt.
Som tur är finns här också andra typer. Förståsigpåaren är den raraste, en tidlös nörd. Det känns tryggt, när vampyrkvinnan enligt konstens alla regler pålas genom hjärtat och får huvudet avhugget med sabel, att detta sker under sakkunnigt överinseende av svensk teaters överfarbror själv, förre radioteaterchefen, numera operadramaturgen Stefan Johansson, en självironisk blinkning från radioteatern som är rätt oemotståndlig, faktiskt.