Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Cordovas på Akkurat, Stockholm

Basisten Joe Firstman är frontman i Cordovas.
Basisten Joe Firstman är frontman i Cordovas. Foto: Viktor Wallström/Rockfoto

Det är inte det allra minsta trumset jag har sett, även om de flesta som kör så pyttelitet brukar göra en grej av det. Men Graham Spillman spelar som om bastrumma, virvel, cymbal och hihat helt enkelt är vad som behövs; han rent av avslutar första set med ett litet trumsolo.

Musik

Cordovas

Scen: Akkurat, Stockholm.

 

På ett liknande sätt är hela Cordovas ett band som låter större än det är. Fyra man, varav tre är förnämliga ledsångare och alla sjunger stämmor. Lucca Soria spelar snitsig 70-talsgitarr som liksom bär med sig klangen av dubbla gitarrslingor, Jon Lloyd har både glittrande piano och murrig orgel i sin enkla klaviatur och Joe Firstman jobbar så flitigt på basen att han stundtals blir som en kompgitarr också.

Och jo, självklart hamnar flera låtar i improvisatoriska jampartier – men aldrig länge.

Bandet är från Nashville och gav 2012 ut ett album på eget bolag, som få hann märka. Nu är det återutgivet på svenska Rootsy och Cordovas tackar med en dryg månads turné i Norden, med avslutning i Stockholm.

Och de har ett sätt att starta tvärt, utan intro eller startsträcka, som jag nästan bara har hört hos afrikanska band. Med ett sväng så stort och mångbottnat att det borde ta tid att bygga upp, men allt finns där från första sekunden, som om någon tryckte på play mitt i en låt.

Inte för att det låter komplicerat, det här är ett band som alluderar på det mesta som lät lojsvängigt och stämsångsljuvt på 70-talet, från The Band till Crosby, Stills & Nash via Grateful Dead och Little Feat. Likt alla dem behärskar de en förfärande mängd musikstilar, som de gärna fogar samman lite om vartannat, så att låtarna kränger än hit än dit. Även om varje enskild fras låter urtypisk – för folkrock, New Orleans-gung, countryfunk, hillbillygospel, riffglad bluesrock …

Typiskt nog spelar de två ganska korta set för att sedan dra oräkneliga covers som extranummer. Ändå är det något som går förlorat då, de egna låtarna håller liknande höjd men rymmer fler dimensioner. Ett nytt album är under arbete, producerat av Kenneth Pattengale från folkduon The Milk Carton Kids, det kan nog bara bli en fröjd.