”Così fan tutte” är det samarbete mellan Mozart och librettisten Lorenzo da Ponte som brukar vålla mest huvudbry. Vid en snabbläsning av texten en rätt cynisk komedi, ett erotiskt spel med förväxlingar och förklädnader lånade från buffan som tar sin utgångspunkt i en simpel vadslagning och som leder till slutsatsen att kvinnor är ytliga och opålitliga. Eller, mildare tolkat, helt enkelt lika mänskliga som någonsin en man. Skrapar man lite mer på ytan hittar man också kritik av förlegade sociala konventioner – intrigmakaren Don Alfonso är i sina egna ögon lögnaren som ljuger för att avslöja andra (större?) lögner.

Där kunde det ha slutat, i en sedelärande lektion, om inte Mozarts skrivit en musik som sätter texten i gungning och som efterhand borrar långt djupare i karaktärernas känslomässiga kärna än librettot vågar. I ”Così” faller musiken liksom långsamt sönder, från första halvans flöde av ensembler och duetter där de hedersbesatta soldaterna Ferrando och Guglielmo liksom deras åtrådda systrar Fiordiligi och Dorabella tvärsäkert får sjunga fram sin trofasthet i parallella terser, till sista aktens alltmer avslöjande räcka av soloarior.

När Operahögskolan nu ännu en gång samarbetar med Drottningholmsteatern är det just ensemblemusicerandet som övertygar tydligast i en uppsättning som är regisserad med humoristisk – och tidstrogen – hand av Sigrid T’Hooft som är specialiserad på tidig teater och dans. Men, om man får tro T’Hoofts ord i programboken, så har strategin varit att inte regissera utan istället ge de unga sångarna en uppsättning tidstypiska gester och uttryck för att liksom 1700-talets skådespelare och sångare göra dem självgående på scenen. Resultatet är paradoxalt nog en ovanligt in i detalj genomarbetad regi där varenda pekande finger, varje öppen handflata, varje huvudvridning får betydelse och där spelet riktas lika mycket mot salongen som mot andra sångare.

Ofta blir det roligt. Hur kan det exempelvis gå fel när den allra gängligaste i ensemblen (tenoren Joel Annmo med matchande lättrörlig röst) får demonstrera åtråvärdheten hos de till albaner utklädda friarna genom att veva hundsimslikt och försöka sig på graciösa baletthopp i snabeltofflor. Eller när Dorabellas ståndaktighet (tydligt tvetydiga Katja Zhylevich) undermineras av alltför pompösa opera seria-gester. När systrarna till slut börjar ge vika är det tack vare en koordinerad attack med virtuost hanterade jättetulpaner. Det är kanske också då man på allvar inser att regin framför allt är lika mycket nutid som dåtid och att det tidstrogna fungerar som ett raster för granskning av klichéer.

Men regin skapar också en lätt distans. Den prickar i och för sig fint den mest komiska sidan av operan och karaktärer som Staffan Liljas ständigt publikblinkande Don Alfonso och Frida Janssons praktiska Despina. Samtidigt skjuter den bredvid allvaret hos Sara Widéns fokuserade Fiordiligi eller Luthando Qaves jordigt klingande Guglielmo och kvar dröjer känslan av karaktärer som inte riktigt får blomma ut. När sångarna får upp farten i ensemblerna bjuds däremot på ögonblick av ovanligt lättflytande och sensuell Mozart tillsammans med den laddade orkestern.