Det är en konst att vara rolig, vet alla. Att humor alltså är konst råder däremot ingen enighet om. Oftast är den det inte: Konst som vänder ut och in på begrepp, visar vår tid, historien och oss själva ur nya vinklar, avslöjar konventioner, komplicerar, roar och berör. Betyder något utöver vad den själv säger.
Özz Nûjen gör alltihop i sin en och en halv timme långa ståuppföreställning ”Dålig stämning”. Som börjar med en nästan sju minuter lång okommenterad uppspelning av den presskonferens som hans majestät konungen gav vid jaktstugan efter publiceringen av boken ”Den motvillige monarken”. I sig ett under av ofrivillig komik, och journalistisk flathet, varför har den inte visats oklippt i tv-nyheterna?
Här är den använd som fond och bollplank för en show som annars inte har så mycket med kungen att göra, däremot med svenskheten och invandrarskapet, avvikelsen och normen, kvinnan och mannen, kurden, turken, norrlänningen och den manliga balkanstilen.
Visst finns här lite av ståuppscenens stapelvaror, men vridna på det Nûjenska sättet får också de egna dimensioner och framför allt är ”Dålig stämning” en show om och med sånt som vi tror inte tål sägas. Där allt beror på hur det sägs och av vem. Jag tänker på Lenny Bruce, ståuppens förste och störste pionjär, med sina judiska och asociala skämt, och alla gånger han åkte i fängelse för brott mot den amerikanska konvenansen på 1950- och 60-talen. Han spred också dålig stämning.
Vår tid är inte lika känslig och har inte samma maktmedel. Özz Nûjen lär inte hamna i kurran, och kanske provocerar han inte så mycket egentligen. Cirkus är fullsatt av en publik som är överens och hyllar honom stående efteråt.
Från en annan utgångspunkt skulle man kunna skälla honom för politiskt korrekthet när han råhånar lasermannen och hans skånske efterföljare, eller Reinfeldts Alfons Åberg-blick.
Lite går han åt kulturvänstern på biståndssnåla Söder också, och den svenska konflikträdslan som han hatälskar i geniala små sketcher. Inte minst koreografiskt är han en makalös estradör. Övertrampar gör han bara en aning när Arbeit macht frei-skylten kommer på tal, det minerade området kan inte ens han beträda.
I allt annat har Özz Nûjen en botten i sig själv, i sin egen historia, med någonstans ett välskrivet manus som grund. Det svänger. Från branta höjder av galen komik når han ner också till botten i oss, i djupaste allvar. Man skrattar så man gråter, och ibland gråter man bara, faktiskt.