När Björks Selma i Lars von Triers film ”Dancer in the dark” dagdrömmer så starkt att stansmaskinen hon står och arbetar vid går sönder är det om musikaler. Stora virvlande dansnummer på ibland hisnande höjder – men där det ”alltid finns någon som fångar mig – om jag faller”. Och när hon skall ta de sista 127 stegen till galgen i slutet av filmen är det bara en dansrytm som får hennes ben att bära henne, och stapplande dansa sig in i det slutgiltiga mörkret.

I Poul Ruders bara drygt timslånga operaversion av von Triers film, som hade världspremiär på Köpenhamnsoperan i söndags, är detta dagdrömsdansande nästan helt bortreducerat. Kvar är Selmas hängivna kärlek till sonen Gene och hennes nästan obegripliga offervilja. Men faktiskt också hennes tro på att ”There’s always someone there to catch me”. Fast först gestaltat i den smärtsamma slutscenen när det är hennes lille son som tar emot hennes döda kropp efter hängningen.

Ja, slutet är mycket starkt i Ruders expressionistiskt koncentrerade opera och i Kasper Holtens gotiskt sotsvarta och suggestiva iscensättning. De morrande basklangerna som signalerar en sista livsvilja i ett allt kompaktare mörker är riktigt outhärdliga. Men vägen dit har gått alltför fort för att denna ”Dancer in the dark” riktigt skall hinna fängsla en. Trots av Ylva Kihlberg med sin varmt uttrycksfulla sopran gör en storartad insats som Selma.

Ruder har gjort ett verk som skall fungera på egna ben, men den fantastiska styrkan i von Triers film och Björks rollgestaltning är omöjlig att tränga undan. Och jag kan tycka att alltför mycket i filmen blir obesvarat i denna opera. Den är hälften så lång som filmen, men borde kanske i stället, med tanke på operaformens relativa långsamhet och dröjande karaktär, varit dubbelt så lång. Inte minst för att ge utrymme åt att sceniskt realisera de plötsliga musikalnumren i filmen som kanske är dess enda lilla svaghet. Det där i filmen då minnena och drömmarna bryter in – dansens, musikens och rytmens egen tidsdimension – som man kan tycka riktigt ropar efter att bli opera.

Men det som är ännu mer problematiskt är hur statsikt det är runt omkring Ruders och Holtens Selma i denna iscensättning. Att det känns så ödesmättat och förutbestämt. Att hon inte, med sina lögner och sanningar, sitt tigande och sina sånger, provocerar fram förändringar i sin omgivning. Att hon inte, som i filmen, liksom framkallar en mänsklighet där man minst förväntar sig.

Ruders har dock gett henne några svindlande vackra ögonblick, då klangen hos den annars hårt tvinnade och svärtade instrumenteringen blir bländande stark. Och då hennes sällsynta förmåga att ”lyssna på sitt eget hjärta” blir ett språng mot den punkt där mörker alltid kan förvandlas till ljus: ”They say it’s the last song/They don’t know us you see/ It’s only the last song/ If we let it be.”

”Dancer in the dark” är sam­producerad med Norrlands­operan och har premiär där den
15 oktober.