Med två välspelade uppsättningar befäster Månteatern sin roll som en av två levande grupper i universitetsstaden Lund.
Teatern har länge varit Lunds kulturella akilleshäl. Av alla grupper som försökt rota sig i universitetsstaden är det bara barn- och ungdomsinriktade Sagohuset och Månteatern som lyckats överleva. Månteatern, som funnits i evigheter, har på senare år fått en nytändning som vuxenscen. I februari har två nyskrivna pjäser haft premiär.
”Dansa dina dinosaurier” ligger närmast kärnverksamheten, vänder sig i första hand till barn från 6 år, men är förmodligen lika drabbande för vuxna. I Ann-Sofie Báránys drama blir en ensamstående mamma och en ensamstående pappa hejdlöst förälskade i varandra. Anna Röing Hellbergs Natalie vill inte bara vara morsa utan även kvinna. Martin Brandqvists Ola vill inte bara vara farsa utan även man. Man förstår dem så väl, och ändå känns det så ansvarslöst när de åsidosätter barnens behov för sin egen kåthet.
Dramat bygger på det starka inre motstånd som den nya relationen väcker i de respektive barnen. Lillemor Hjelms Hedda och Mats Granaths Johan trular och protesterar så mycket de kan mot sina trånande föräldrar, och i motståndet hittar barnen varandra. Humor och allvar blandas fint, men dramat vet inte riktigt vad det ska göra av alla starka, svåra, vardagsnära känslor och slutar med första bästa lilla ansats till försoning.
”Porslinsnegrer” är en mycket mer komplex uppsättning, för vuxna, av regissören Dennis Sandin och dramatikern Dennis Magnusson, duon bakom ”7:3 Återbesöket” på Uppsala stadsteater. Dramat handlar om en 1700-talsgestalt, om slavpojken som rövades bort från sitt föräldrahem i Västindien av danska slavägare och så småningom gavs som gåva till svenska hovet och där fick namnet Badin.
Dramat blandar fakta och fiktion och leker med tanken att denna ”morian”, detta levande utställningsobjekt, denna ”porslinsneger”, i själva verket spelade en avgörande roll i det maktspel som ledde fram till Gustav III:s död.
I Dennis Magnussons drama står de marginaliserade i centrum. Förutom Badin (Alexander Karim) gäller det kungens syster (Emma Sildén), som Badin har en intim relation med. Båda tillhör förtryckta kollektiv inom hovsfären. Hudfärgen står i vägen för honom, könet står i vägen för henne, men båda utövar inflytande genom att vara till nytta för rätt personer. Och det är naturligtvis en riskabel verksamhet när maktspelet är så intrikat.
Dennis Magnussons ”Porslinsnegrer” är verkligen ett klipskt och rafflande drama om destruktiva, krympande krafter, bräckliga allianser, kön – och hemlöshet.
I Dennis Sandins mycket sofistikerade uppsättning tecknas den historiska inramningen med lätt hand, i peruker, kläder och attityder. På samma sätt bidrar Anders Ortmans fyndiga ljudspår till att etablera en både fri och tidstrogen atmosfär.
Och ensemblen trivs storartat i denna rollspelande miljö. Tony Lundgren är roligast som kungens bror som väntar på det stick som ska ge honom en huvudroll på historiens scen. Peter Öberg gör en fin, egen gestaltning av Gustav III, som drivs av begär som det ännu inte finns något namn för och som inte litar på någon, utom lekkamraten Badin. Och Alexander Karim är storartad som Badin, som har så svårt att reda ut sina lojaliteter och som måste tillfredsställa alla utan att själv bli tillfredsställd.
Det är två mycket fina, välspelade, genomarbetade uppsättningar som väcker lust nu och förhoppningar för Månteaterns, och teaterstaden Lunds, framtid.