Vad pågår inom en människa vars forskning helt kullkastar rådande världsbild? Ger möjligheten att radikalt förskjuta konsensus en kick eller är detta kanske mer förknippat med ångest? Vad hände inom en Galileo Galilei eller en Charles Darwin?
Frågorna inställer sig inför Henning Mankells nya pjäs ”Darwins kapten”, en resumé av Darwins liv och verk sedda i den åldrade forskarens backspegel: Åren ombord på fartyget som tog Darwin runt världen och möjliggjorde insamlandet av forskningsmaterial. Nedtecknandet av resultat och framställandet av teorier. Darwins svårigheter att förhålla sig till sina rön utan att samtidigt distansera sig från hustru och familj.
Det finns en scen där en pragmatisk My Holmsten i rollen som Darwins hustru Emma, efter en av makarnas meningsbrytningar kring Guds existens, omfamnar sin skröplige make med orden ”jag ser hur du brinner”. Och visst måste han ha brunnit. Utan eld ingen livslång forskning. Utan eld inte modet att publicera omstörtande slutsatser. Därför är det märkligt hur tomtetimid Börje Ahlstedts Darwin ter sig. Inte brinner han. Visserligen konstaterar såväl Darwin som hustrun att han är ”fegast av de fega”, förmodligen en sanning med modifikation. Men Börje Ahlstedt har genom en framstående karriär gestaltat många karismatiska personligheter, vilka inte sällan bestänkts med det Ahlstedtska temperamentet. Han har heller inte dragit sig för att utslunga en och annan sarkasm mot hostande åhörare eller senkommande publik. En inte särskilt domesticerad aktör alltså. Nu är det inte några publikattacker jag efterlyser, snarare den inre glöd utan vilken Darwin förmodligen aldrig hade kunnat nå sina mål. Visst var han enligt historikerna omvittnat tillbakadragen, men mellan försynthet och mental hetta råder inget motsatsförhållande.
Men Mankells pjäs skapar motstånd. Visserligen framställs Darwins färder över havet med en svårt sjösjuk Ahlstedt – uppslagsrik illusorisk teatralitet! – häftigt gungande fram och åter i en gungstol. Trots detta erbjuder varken texten eller Annalina Hertzbergs regi några vildare vågrörelser. När de väl blåser in är de desto mer välkomna. Som när Johan Holmberg i rollen som kapten Robert Fitzroy gång på gång slår sin övertygelse om Guds allsmäktighet mot en defensiv Darwins empiri. Holmbergs kapten är en vandrande härdsmälta som imploderar bak sin rustning av stram elegans.
Riktigt intressanta är också de korta scenerna mellan Ahlstedt och Elin Klingas Frances Hurt, kvinnan som valde bort familjelivet för sin vetenskap. Snacka om hetta! När Klingas Frances träder in är det som att blåsa syre på varm aska; fyr och flamma. Vad betydde detta för Darwins arbete? Fanns det i deras intellektuella utbyte kanske en livgivande motsvarighet till Carl von Linnés mångåriga brevväxling med en framstående kvinnlig engelsk botaniker?
Det är mer frågorna än svaren vi behöver kring bilden av en vetenskapsman vars verk ännu, efter snart 200 år, ifrågasätts av religiösa fanatiker.