För Momentteatern borde Stig Dagermans ”De dömdas ö” vara en barnlek. Den käcka lekfullheten blandat med ångestmonologer får dock DN:s Leif Zern att känna sig utanför.
Det dröjer innan jag känner mig hemma på ”De dömdas ö” i Pontus Stenshälls dramatisering av Stig Dagermans roman på Momentteatern i Gubbängen. Närmare bestämt till efter den sena pausen. Först då, i samma ögonblick som de fyra skådespelarna plötsligt avbryter föreställningen, känner även jag en skugga av Dagermans ångest falla över scenen, ett stycke liv mitt i den utstuderade konstfärdigheten.
Deras argument – att de inte vet hur de ska sätta punkt – kommer knappast som någon överraskning för den som varit i Gubbängen förr. Att bryta fiktionen hör till vardagsrutinerna där, oavsett om de skriver sina texter själva eller väljer ur världslitteraturen. För en grupp som till och med lyckats både dekonstruera och återuppliva Pär Lagerkvists romaner borde Dagerman var en barnlek.
”De dömdas ö” skrevs i Strindbergs diktarstuga på Kymmendö sommaren 1946, av en författare i trans, de sista sextio sidorna på ett par dagar. Att omvandla dessa hallucinationer till dramatik är givetvis omöjligt, och ingenting lockar väl dramaturgen och regissören Pontus Stenshäll mer än det omöjliga; resultatet blir nästan alltid halsbrytande antiteater.
Boken handlar om sju hungrande och törstande skeppsbrutna som väntar på döden i sällskap med slemmiga kräldjur och andra namnlösa fasor. Bara idén att göra föreställningen med tre unga, käcka, för att inte säga äppelkäcka kvinnliga skådespelare (två i blond hästsvans) vittnar om ett starkt behov av att sabotera publikens förväntningar, i synnerhet den som har Dagermans text i färskt minne.
Ångesten hålls vid liv i ett par fina monologer, en naken och en påklädd, men det är lekfullheten som paradoxalt nog stänger mig ute, som om jag tittade på någonting som till varje pris måste avvika från författarens surrealistiska prosa. Lite gitarrklink här, några trevliga trudelutter där – varför inte?
Å andra sidan – varför?
Kontrasten mellan fantasiernas absoluta verklighet och spelets trevande kroppslighet blir helt enkelt för stor. Peter Järn, kvartettens manlige medlem, kan visserligen kasta sig raklång på marken med sitt sårade ben och säga, som i boken, att han ser sin hand komma krälande över sanden. ”Ett uppsvällt, paddliknande djur med blödande lemmar.”
Det är svårare för mig att tro på det, liksom på de skrämmande minnen av sex, våld och ondska som är textens skuldtyngda tema. Frida Bergh, Ellen Norlund och Annika Olsson förknippar man med soligare stränder.
Vita ballonger och bolmande rök hör heller inte till de mest originella scenografier man kan få se på en svensk teater för närvarande. Det är väl därför man spetsar öronen när skådespelarna hejdar sig och undrar hur det här ska sluta. Den frågan ställer jag mig redan efter fem minuter.