Förhållandet mellan Hannah Arendt och Martin Heidegger hör till de stora gåtorna i filosofins i historia. Det inleds 1924 – hon judinna, 18 år och på väg mot en lysande akademiska bana; han hennes lärare, 35 år och i färd med att färdigställa sitt första filosofiska storverk. 1933 emigrerar hon till Paris medan han intar sin plats i den nazistiska maktapparaten som universitetsrektor i Freiburg.

Efter kriget, när Heidegger har undervisningsförbud, återupptar de kontakten i en omfattning som kastat skuggor över Arendts tänkande. Ungdomssynden kunde väl förlåtas – ålderdomens mattare passion är mer paradoxal.

Hannah & Martin är onekligen en love story som blixtbelyser Europas moderna historia. När Adolf Eichmann greps och ställdes inför rätta i Jerusalem 1960 var Arendt på plats och skrev en serie artiklar som samlades i boken ”Den banala ondskan”, ett begrepp som anklagats för att ursäkta bödlarnas praktik och Arendts förbindelse med Heidegger.

”Den banala kärleken” är i alla händelser den adekvata och vitsiga titeln på den israeliska författaren Savyon Liebrechts pjäs om denna hårdknäckta nöt, där man inte med säkerhet kan säga vad som är kärnan och vad som är skalet: idéerna eller kärleken. I fredags hade den premiär på Uppsala stadsteaters stora scen i Voula Kereklidous regi, ett djärvt projekt som knyter an till förra årets dokumentära repertoar, med föreställningar om Knutbydramat, drottning Kristina, Olof Palme och Lars Noréns ”Sju tre”.

Formatet är dock mindre än i Malin Lagerlöfs svängiga pjäs om Helge Fossmo, Åsa Waldau och barnflickan, men det är samma dramaturgi med interiörer och tillbakablickar som kryssar mellan historia och nutid. Fyra skådespelare delar på fem roller. Anna Carlson är den åldrade Hannah och Sofia Berg-Böhm den yngre, medan Robin Keller gör ungdomsvännen Rafael plus en israelisk student som intervjuar henne senare i livet. Bengt Nilsson föreställer Heidegger i livets alla stadier, med och utan mustasch.

Kvällen börjar med ett avsnitt från tacktalet vid utdelningen av Sonningpriset i Köpenhamn 1975. Man anar att Heideggers berömda elev inte har lång tid kvar att leva. Hon vill hellre röka en cigarrett än stå i rampljuset, välter omkull talarstolen och får ledas ut.

Därefter går ridån upp för ett bokberg mot en fond som leder tankarna till Caspar David Friedrichs landskap och vidare till nazisternas bokbål. Anna Carlson sitter kvar på scenen och minns det som hände när Hannah och Martin föll i varandras armar den där heta terminen 1924.

Resten är ett både gripande och rafflande kärleksdrama som regissören skänker en sällsynt varm lyster. De filosofiska kryddorna kommer till sin rätt i det låga rampljuset. Figurerna är skuggor som får liv och träder fram ur det historiska töcknet. Bengt Nilsson i pjäxor, raggsockor och blond kalufs, Sofia Berg-Böhm plötsligt förvandlad till en förälskad tonåring i sin klarröda, silkestunna finklänning.

En underbart organisk helhet av kostymer, ljus, diskreta melodislingor, några rader på jiddisch, ett spel så böljande fritt att man är beredd att förlåta inte Martin Heideggers struntprat om den tyska andens storhet utan kärleken mellan den briljante professorn och hans lika briljanta elev.

Sofia Berg-Böhms musikalitet är hennes stora tillgång som aktris, den färgar av sig på spelets rytm och fångas upp av Kereklidous känsla för människor och stämningar. Yael Feilers smidiga översättning rätar ut alla frågetecken.

Dramaturgin är visserligen en smula kantig, men ingen lär missa den filosofiska poängen: histo­riens plats är fortfarande på scenen. Uppsala stadsteater har just i dagarna tilldelats det svenska teaterkritikerpriset för 2009. Vältajmat.