Efter en ganska vinglig höst inleder Uppsala stadsteater vårsäsongen på betydligt fastare mark. Närmare bestämt i verkligheten, inte i allegorisk eller symbolisk form, som i de sköna konsterna, utan i Gertrud Larssons blodiga satir om Försäkringskassan. Länge trodde jag att jag hamnat ur askan i elden. Först Olof Palme på Klarascenen i Stockholm och två dagar senare Göran Persson i Uppsala. Men medan Lucas Svenssons Palmepjäs inte tycks veta vad den vill, siktar Gertrud Larsson med sitt precisionsvapen på de ansvariga, trycker av och betraktar nöjd villebrådet.

Råare indignationsteater har jag inte sett sedan sjuttiotalets glada skjutövningar. Måtte det leda till något. Debatt och uppmärksamhet.

Göran Persson är bara den första i raden. Han beställer en utredning av Anna Hedborg och utser Curt Malmborg till Försäkringskassans chef. Som ni märker är namnen på rollerna inte påhittade, och de följs snart – det blir ju regeringsskifte – av Cristina Husmark Pehrsson, Ulf Kristersson och Dan Eliasson.

Vad författaren ägnat sig åt är närläsning av offentliga handlingar som hon till stor del låter tala för sig själva. Den stora omläggningen från medborgarperspektiv till kundtänkande. Kostnadseffektiviteten som räknar staplar i stället för människor. Nyspråket med sina konsultarvoderade lögner.

Till formen är ”Den flygande handläggaren” politisk satir på dokumentär grund, grovt spelad som på klassens roliga timme. Claes Ljungmark byter lojalt uppsyn från Malmborg till Kristersson. Det är han bra på. Från tönt till nolla. Anna Carlsson breder surmulet ut sig i Anna Hedborgs svarta peruk, medan Mattias Olsson, alltid en kameleontisk tillgång, avverkar diverse småpåvar av bägge könen.

Helt och hållet påhittad är bara Cecilia Nilsson i rollen som den anonyma handläggaren ”Marianne”. Pjäsens vitsiga titel syftar på hennes förvandling till en korsning av Stålmannen och Hulken. Från grå mus till grön hämnerska.

Ibland önskar jag att Olle Törnqvist – kvällens regissör på Ettan, teaterns minsta scen – vågade gå ännu längre i riktning mot Monty Python, fast det hade kanske kolliderat med kravet på verklighetsförankring. Komiken är knappast av det mer originella slaget.

Det är däremot det envisa fasthållandet vid att det som berättas på scenen är sant och att det utgör ett avancerat bedrägeri. De odugliga sparkas uppåt och får behålla sina löner. De behövande mister sina förmåner. Det nya riket.