Dramatens ”Den girige” är en riktig fullträff. Johan Rabaeus som den girige Harpagon i Gösta Ekmans uppsättning av Molières komedi är en triumf för skådespelarkonsten, tycker DN:s Ingegärd Waaranperä.
Alla människor har olika sidor, men vissa överraskar mer än andra. Gösta Ekman är för mig Papphammar och ett antal andra förtvivlat komiska, skyggt hjärtevärmande hjältar. Nu kliver han fram som Dramatenregissör med, som det känns, smått brutal auktoritet.
Molières ”Den girige” blir i hans version en helt ny pjäs: modern, mörk och befriad från all preciositet. Ändå fruktansvärt rolig, med Johan Rabaeus som Harpagon i en livsroll som går utanpå det mesta och också visar vilken tragisk kapacitet han har.
Nina Franssons mättat grå scenografi liknar en snäcka, en hjärnvindling eller tidens krökta rum. Mot den fonden ser skådespelarna i Camilla Thulins färggranna barockkostymer ut som klippdockor. Det är Dramatentraditionen som kommer emot oss ur skuggorna, men en tradition befriad från sig själv, av en ensemble stolt över sin härkomst och sina anor ända bort till Comèdie Français, och fri i sitt sätt att använda både sin och publikens förtrogenhet med denna tradition.
Hur man åstadkommer detta efter alla stelbenta Shakespeareuppsättningar (med några lysande undantag) som segat sig fram här de sista åren fattar inte jag. Men det fungerar, känns fräscht och öppet och är till och med oavbrutet spännande.
Marie Richardsons breda, luttrade cynism förnyar äktenskapsmäklerskan Frosine. Per Svensson som Mäster Jacques, kock, betjänt och stallkarl, sjuder under tjänstvilligheten och gör storartat äckliga miner när han måste vara servil. Hans Klinga som på slutet löser hela intrigen, är med fladdrande krås och kinder och sin fenomenala självironi ett nummer för sig.
Molière skrev huvudrollen åt sig själv och småroller åt de andra. Gösta Ekman löser detta genom att mana fram tydliga karaktärer som alla rymmer ett både/och. Christoffer Svensson som Cleante, Harpagons son är ungt upprorisk och rundögt lydig på samma gång, komiskt obekväm i kläderna. Hans syster Elise, Ellen Mattsson, liksom Rebecka Hemses Mariane – tillbedd av både Cleante och Harpagon – darrar bägge av en krympt och koafferad kvinnokraft, som slår ut som koloratur i replikerna. Elises friare, Peter Engman, är en lika motvilllig som enveten smickrare. Intressant är att alla har ett ärligt uppsåt de försvarar, någonstans ligger en realism och lurar under Commedian.
Ingenstans starkare än hos Harpagon, den girige själv, Johan Rabaeus. Fast han klänger och kravlar som en spindel kring sin kassakista är han fullt ut en sammansatt och fascinerande människa. Så generat lycklig över falska komplimanger, så välvilligt kärleksfull så fort han slipper betala, så grym och så rörande i sin grymhet, till sist så övergivet ensam i sin okontrollerbara kärlek till pengarna, blir han på en gång en högst igenkännbar nidbild av Sverige i dag och samtidigt en personligen tragisk figur som man överraskad ömmar för. Han är – eller Johan Rabaeus gör honom till – en teaterns fullträff på livet, en triumf för skådespelarkonsten och en tiopoängare till Nybroplan.