När föreställningen börjar skyls scenen av en slöja med anatomiska tecken. Och bakom den: ett babelstorn – eller är det ett fängelse? – bestående av läkemedelsförpackningar.
Åsa Kalmérs uppsättning av ”Den inbillningssjuke” läser Molières klassiker i ljuset av 300 års medikalisering av samhället. Översättningen av Anders Bodegård heter alltså inte längre ”Den inbillade sjuke” – en liten men viktig accentförskjutning. Här handlar det om mycket mer än en gubbe i nattmössa som fejkar krämpor för att behålla kontrollen över sina närmaste och sina pengar. Fredrik Gunnarsons Argan är en patriark på dekis, som med föga framgång navigerar mellan en manipulativ hustru och en armé av manipulativa doktorer.
Det finns något befriande och modigt över Kalmérs försök att hitta en egen och samtida läsart. Tillsammans med skådespelarna har hon letat uppslag inte bara i orden, utan vad som döljer sig mellan och under dem. Hon söker befria Molière från seklernas damm genom att lyfta fram just det preciösa och rituella som den store teatermannen själv tog avstånd från och förlöjligade. ”Den inbillningssjuke” blir en uppvisning i sociala koreografier och manierismer. Alla, inte bara Argan, spelar sina spel, leker sina lekar. Föreställningen består av en lång rad förställningar.
Men i längden är det ansträngande att bevittna ett skådespeleri som sätter varje replik inom citationstecken höga som Eiffeltornet. Även om parodin inte riktar sig mot Molières pjäs blir det den som blir lidande. Till sist hör man inte replikerna för alla citationstecken.
I några scener fungerar greppet utmärkt. Eric Ericsons unge älskare lurar alla med på en operaparodi som så fångar sinnena att han nästan lyckas göra fiktionen till verklighet och den åtrådda till sin. Men bara nästan. Innan bondfångeriet är över vaknar Argan till sans och drar dottern till sig.
I en annan scen avtvingas den yngre dottern ett vittnesmål om vad hon sett utanför storasysterns rum (Emelie Jonsson gör båda rollerna med lustfylld precision). Förhöret börjar som en lek men övergår i blodigt allvar när fadern pryglar dottern för att hon ljugit. Efter misshandeln spelar dottern död och inspirerar på det viset fadern till den fälla som så småningom leder till pjäsens upplösning.
I andra scener resulterar det parodiska greppet mest i skrik och snubbel. Mot slutet av föreställningen har konflikten med läkarvetenskapen eskalerat till ett bokstavligt krig i en modern tvättstuga utan att man begriper vad den gör där.
Den allvarligaste invändningen mot Åsa Kalmérs uppsättning av Molières komedi är dock att den inte är rolig, den är bara teaterrolig. Det vill säga: det är bara på scenen det skrattas och bullras. Fast inte ens där tror man på det.