Filosofen som förutspådde ”historiens slut” tvingas på Turteatern att fly ut i rymden från robotornas nya världsherravälde. Pia Huss ser intressanta resonemang gestaltas ett par huvudhöjder ovanför publiken.
Under senare tid har Turteatern siktat högt, mot rymden faktiskt. I höstas inledde man med den svaga barnföreställningen ”Ett rymdäventyr” för att efter nyår ta revansch med ett delvis svindlande teaterlyft influerat av Harry Martinsons ”Aniara”. Turs vårsatsning för unga, ”Historiens slut x 3”, utgår från Francis Fukuyamas teorier om den liberala demokratin som slutpunkt för mänsklig utveckling.
Denna teori framställs här i något satirisk dager då pjäsens ”Fukyama” får till uppgift att rädda mänskligheten från ett jordklot som robotar har tagit över.
På Turteatern tar historien inte slut, utan fortsätter ut i stratosfären på rymdskeppet Wollstonecraft, där Fukyama blivit utvald för att hitta en ny, lämplig planet.
Men vilka högtflygande filosofiska resonemang som än driver ensemblen måste allt landa som engagerande teater för unga. Hur går det i ”Den sista människan”? Så där, skulle jag säga. Det är inte tu tal om att iscensättningen omgående, redan vid den första säkerhetskontrollen av publiken för att se om vi är ”riktiga människor”, effektivt öppnar fiktionen.
Det är lätt att känna sig ganska obehaglig till mods inför besättningens militanta uppträdande. Gal, Francis och Kapten lever sedan länge ett helt syntetiskt liv där känsloyttringar som fysisk kontakt, lekar eller andra medmänskligheter existerar endast som forskningstermer. Professor Fukyama själv befinner sig ombord och försöker utreda vem av de tre på farkosten – ty det är vid kollen av besättningen apparaturen ger utslag – som inte är ”en riktig människa”. Resultatet förskräcker. Inte minst Fukyama själv.
Så nej, det här är ingen framtid vi vill ha. Men? Hos Tur pågår helt uppenbart en vitalt undersökande process publiken endast får glimtar ur. Att rymdskeppet har samma namn som 1700-talsfeministen Mary Wollstonecraft, tillika mamma till Mary Shelley som skrev romanen om Frankensteins monster, stannar som en metafor för internt bruk. Turs ”Den sista människan” kvarlämnar, trots ett fräsigt spel, en känsla av att bli lämnad utanför.