Dramalabbet är tonårigt vid det här laget och borde snart falla för åldersstrecket i kulturborgarrådets kalender. Nya krafter måste beredas plats! Fast – hur är det nu? Det är ju just Dramalabbet och liknande scener som utgör förutsättningar för att de nya ska komma i gång. Spelscener växer inte på trän, någon måste upprätthålla verksamheten: ljus, ljud, underhåll och inte minst den täta närvaron i offentligheten som gör att publiken hittar dit.

Dramalabbet sätter upp urpremiärer av svensk nyskriven dramatik, Sverigepremiärer av europeiska pjäser och anordnar läsningar av nyskrivet. Åtskilliga dramatiker och scenkonstnärer har odlats fram där. Må det få finnas kvar!

Just nu gästspelar Integrationsteatern på källarscenen. Författaren Johanna Emanuelsson vann med pjäsen ”Älvsborgsbron” (på Unga Dramaten i höst) både Riksteaterns manustävling 2009 och utmärkelsen New Baltic Drama samma år.

Hennes nya pjäs, ”Den stora efterfesten”, utspelar sig i köksregionerna bakom ett stort evenemang med drag av Nobelprisfesten för fredspristagaren Barack Obama. Men av glamouren hörs bara ett avlägset sorl bakom de tjocka plastdraperierna. Scenografins kuber av tunna, rostiga armeringsjärn flyttas och kånkas i Sisyfos-leda och frånvarande uthållighet av Sannamari Patjas och Kudzai Chimbaira. De väntar på att få gå hem, men lär få vänta länge för just när festen tycks slut börjar den om igen. När de rika roar sig får de fattigas barn sova ensamma hemma, också om de har astma.

Emanuelssons pjäs försvarar med patos kökspersonalen och flackar med blicken över världens orättvisor. Den känns dock lite vänsterhandsgjord, innehåller för många slappa faktafel och tämligen grunda tankar om världspolitiken. Här hade en stadig dramaturgisk hand kunnat göra nytta.

Men karaktärerna har utvecklingsmöjligheter och förvaltas väl i Camilla van der Meer Söderbergs regi. Sannamari Patjas porträtt av kökets kärva finska arbetsledare är en lek med klichén som rymmer både humor och känsla. Ann-Charlotte Franzén som den groteskt klädda nattklubbssångerskan bär upp sin roll med fin självironi och Kudzai Chimbaira som overallklädd köksa är ett musikaliskt och sceniskt kvicksilver med lugn närvaro som jag hoppas få se och höra mer av väldigt snart.