Medverkande praktikanter från Teaterhögskolan i Malmö. Gustav Bloom, Lisa Larsson, Jan Ärfström.
Den klassiske soldaten Svejk i Jaroslav Haseks roman är en godlynt dumbom som orsakar kaos i Österrike/Ungerns armé under första världskriget, genom att lyda order till punkt och pricka. Hasek dog 1923 innan boken var klar, men figuren blev odödlig. Bertolt Brecht låter honom återuppstå i ”Brecht i andra världskriget” där han sätter krokben på Hitlerarmén genom en dumhet som bara överträffas av befälens.
Nu är han aktuell igen, sedan Sverige blivit krigförande för första gången på 200 år. I Jan Källs nya tappning hittas han i en frysbox i Afghanistan av Teater Tribunalen, som för tillfället enrollerats i den svenska Isaf-styrkan.
Redan vid ordern ”Gruppera för prolog!” inser man som publik att det är bara att marschera med. Tid för eftertanke gives icke. Det blir en upplevelse man inte gärna skriver hem om, och ingen annanstans heller, eftersom den inte låter sig beskrivas. Här finns allt. Norénskt familjeliv bryter ut i militärapparatens mitt hemma hos ÖB (den kuschade Oscar Thunberg), vars liberalt demokratiska Röda Kors-hustru (Anna-Maria Käll) bestiger Svejk som kompensation för att sonen har kommit ut som hetero och därmed spräckt den hbt-vänliga fasaden.
I hela teaterlokalen droppar, som fallfrukt i oktober, interner som hängt sig i isoleringscellerna. Medan Generaldirektören (Lisa Larsson – ett litet krutpaket i denna och alla andra roller) blir allt rufsigare framför publiken som nu utgör FN:s tortyrkommission. Dessutom: spinkigt rolig musik, talibaner, clowner utan gränser, justitieråd i barockperuker, krutrök och klusterbomber. I högtalarna får den gamla Anita Lindblom-slagdängan ”I basker blå” äntligen sin rätta, infamt satiriska inramning.
Svejk (Eric Stern) i terrorkrigstid är nog en dumskalle, men framför allt en kameleont vars enda fasta egenskap är att han är omöjlig att förutse – med sina smilande blickar en dödlig blindgångare. För Isafs Kapten Johansson (förtvivlans komiske Gustav Bloom) blir han mässkamraten från helvetet, hela pjäsen igenom.
Det är enormt roligt långa stycken, även om Jan Källs text också den känns som ett något ofullbordat mästerverk. Lite väl tvärt kränger den mellan ordrik satir och plötslig, ärligt engagerad antikrigsretorik, och humorn är inte otvungen om den alls märks.
Men den får liv på Tribunalen. Sören Brunes ihoplappade scenografi byggs om under spelets gång med ranka stålramar och genomskinligt gladpack, kongenialt med de svenska krigsansträngningarna.
Och som regissör visar Richard Turpin sitt mest magiska handlag. Med fantastiska små instoppade bilder, (exercisvrålande, clowntricks, allsång) belyser han krigsvansinnet med samma lågmälda raseri som lurar under romanen om ur-Svejk. Han knådar och bankar på pjäsmaterialet tills det får liv som en högst oförväntad, aktuell och träffande Sverigebild.