Urstark Ninetta på Läckö. Rossini låter knappast bättre än på Läckö slott, skriver DN:s Martin Nyström som sett ”Den tjuvaktiga skatan” och vill minnas en duett.
Förra säsongen slog Läckö slottsopera till med sin dittills allra bästa operaproduktion när man gav Gioacchino Rossinis operakomedi ”Italienskan i Alger” i regi av Henry Bronett. En föreställning som fullkomligt knockade både publik och kritiker med sin lika grymma som älskvärda humor, sina vältajmade publikinteraktioner och sitt förtrollande vackra orkesterspel.
Riktigt samma förutsättningar för sceniska sanslösheter finns inte med årets Rossini-operaproduktion, ”Den tjuvaktiga skatan”, som dramatiskt sett är en betydligt allvarsammare operakomedi och musikaliskt sett avsevärt mer behärskad. Mest fascinerande är kanske hur mycket Rossini här förlägger uttrycket till rytmiken, från de ödesmättade pukvirvlarna i uvertyren via de frustrerade skakningarna och det upproriska kokandet i dramats nyckelskeden till den skrittande triumfen i finalen.
”Den tjuvaktiga skatan” från 1817 bygger på en verklig händelse då en ung fransk bondflicka dömdes till döden. Hon hängdes för en silverstöld som senare visade sig hade varit ett verk av en skata. I operan skall hon, Ninetta, precis förlova sig med Gianetto – sonen till herrskapet – då denna stöld upptäcks. Den förvandlar den från början ljust uppsluppna komedin till ett lugubert drama med en fängelsehåla värdig Beethovens ”Fidelio” och en rättegångsscen med smak av Kafka.
I den nya uppsättningen på Läckö slott har denna gradvisa förvandling, från luftig bondekomedi till instängt frihetsdrama, givit kostymören Marcus Olson idén att starta med prinsesstårtekulörer som sedan färgas allt gråare tills hela ensemblen är klädd i svart, förutom Ninetta som då träder ut helt i vitt.
Ett suveränt grepp som är lika lekfullt som det är pedagogiskt. Det håller den grymma men patosfyllda verklighet som operan vill berätta om på avstånd. Tillsammans med William Reltons regi, som vill att saker skall hända hela tiden men inte heller alltid vill gå på djupet, gör att upplevelsen bli lite distanserad.
Främsta skälet till att även denna sommar besöka Läckö slottsopera är därför musikaliskt. För Rosssini låter knappast bättre någon annanstans.
Orkestern har fått ett permanent tak över sig vilket har försämrat akustiken inne på borggården, men har ännu en gång hittat rätt in i den rossiniska andan och tonen under Simon Phipps säkra ledning.
Urstark och inkännande är också koloratursopranen Karolina Andersson i rollen som Ninetta och hennes möten med tenoren Jon Nilssons fint gestaltade Gianetto, barytonen Andreas Landins obehaglige borgmästare och barytonen Daniel Franks kraftfullt mänsklige Fernando.
När de svarta ballongerna äntligen lättar och lyfter mot himlen i operans slutsekunder och scenen åter färgas till en marsipantårta är det Ninettas och hennes pappa Fernandos duett jag vill minnas längst. Då gråskalan börjat tränga in i första akten och de väver sig samman i ett upprepat ”Håll om mig!”.