Spirituellt potpurri. Men brandtal till gemenskapens lov klingar falskt.
Parkteatermonologen ”Det omätbara” handlar om abstrakta men viktiga begrepp: oegennytta, tolerans, omtanke, grannsämja, praktisk solidaritet. Allt som gör livet gott att leva – omätbart, oköpbart, oskattbart – som håller på att utrotas i ett samhälle fixerat vid pengar.
Jonas Kruse, iklädd grekisk toga, plockar på en snabbresa genom historien upp några av mänsklighetens mest sympatiska erfarenheter, filosofier och tänkare. Ekonomidebattörer, politiker, författare.Tvättlinan bakom honom fylls med porträtt: Harold Pinter, Nelson Mandela, Martin Luther King, Jesus, Jeanne d’Arc ...
Sokratesskägget åker av, rekvisitavinet sjunker i flaskan. Kruse grälar med ”praktikantarslet” som sköter högtalarna och låter publiken läsa högt ur manus. Det finns gott om roliga inslag som lättar upp i Turpins regi, Kruse är en stark publikhållare, och Jacob Hirdwalls manus ett spirituellt potpurri som ställer spetsiga frågor.
Publiken under eken är med på noterna till hundra procent. Det är roligt, men också ett problem. Riktigt så enig ska nog publiken inte vara, det tyder på förenkling. Och det är tråkigt att behöva säga det, men här saknas några perspektiv. Det märks dessvärre att pjäsen gjorts av tre vita män. Titta på klädlinan: två kvinnor, den ena Jeanne d’Arc – varför just hon?. Hade inte Mary Wollstonecraft eller Aung San Suu Kyi (och ganska många till) platsat bättre?
”Medborgare! Teatrar, bibliotek, kyrkor, museer är alla ett uttryck för vår gemensamma kulturella identitet ...” är också en replik som klingar illa. Hur är det då med moskéer och synagogor? Med Taube-allsång som final känns det omätbara, själva samhällsklistret, lite väl äktsvenskt. Mångfald och genusrättvisa är också demokratiska begrepp, som (och här kan det vara till nytta) faktiskt till dels går att mäta.
”Det omätbara” argumenterar dock övertygande för att vi människor faktiskt av evolutionen är utformade för att ta hand om varandra. Jag är road och berörd, men inte nöjd.