Aldrig hade jag trott att någon kunde dansa vilse i sin egen t-tröja, men det sker faktiskt när Dansmuseet nu rivstartar sin oktoberdansfestival med ett dubbelprogram som visar sig vara en uppiggande, fint varierad trippel.
Virpi Pahkinens lunchdanskoreografi ”Digambara – klädd i himmel” inleds nämligen med javanesen Mugiyono Kasidos överraskande, finurligt originella solo ”Kabar kabur” (”Rykten”).
Kasidos osannolikt finlemmade, spensliga gestalt rymmer en värld av exakt utmejslade och sällsamt elastiska uttryck, alltifrån den traditionella indonesiska danskonstens små subtila rörelser i händer och fingrar till gycklartraditionens spefullt överdrivna gestik och uppnosiga ansiktsmimik.
Det är ett slags motståndets dans. När ”Kabar kabur” skapades 1998 var det en frimodig kommentar till kaoset i Indonesien i samband den diktatorn Suhartos fall, men bortom sitt ursprungliga sammanhang och i Dansmuseets sakrala bankpalats blir satiren mer ofarlig, men säregen, bitvis lysande komik.
Som när Kasidos faktiskt dansar vilse i sin egen t-tröja. Armar, ben och huvud dyker upp och försvinner i t-tröjans öppningar. Väldigt skoj, mycket fyndigt. Mugiyono Kasido tycks bottna i Indonesiens danstraditioner samtidigt som han på ett alldeles eget sätt transformerar den in i samtiden. Fängslande.
Rent av lite som Virpi Pahkinen, låt vara att hennes väg varit den motsatta: från det moderna mot en botten i den mångtusenåriga indiska danskonsten. Visserligen tycks verket ”Digambara – klädd i himmel” ha tagit intryck av samarbetet med Kasido. Det mesta är sig ändå likt. Som alltid dansar Pahkinen i sitt eget förunderliga universum, där koreografin förvandlas till en mystisk ceremoni som vill återknyta till dansens och därmed människans och världens ursprung.
I ”Digambara” dansar de två hyperpregnanta veteranerna Pahkinen och Kasido samt den unge, ännu oslipade Oskar Landström. Ett ensembleverk som mest liknar tre solon där jag mest fascineras av de påfallande skillnaderna mellan dansarna. Landströms storväxta, kraftfullt explosiva gestalt bredvid den lille tunne Kasido där varje rörelse är lika effektiv som utsökt precis. Ungdom mot visdom. Pahkinen dansar den sammanhållande länken i triangeldramat.
Efter lunchdansen – nio föreställningar till och med den 13 oktober – måste underjorden uppsökas. Måste. I Galerie de Maré en trappa ned har koreografen Åsa Unander-Scharin & partners konstruerat den rent sagolika installationen ”Swanlake Revisited” (gratis inträde under hela oktober).
Hela galleriet har förvandlats till en ”mytopoetisk sjö” med flödande, gåtfulla videoanimationer (av Lene Juhl och Mark Viktov) som skapar en undervattensillusion kring huvudattraktionen: en animerad video av Unander-Scharins robotsvan. Samma robotsvan, skapad 2010, som uppträder live, ja, i egen person, i ingången till galleriet.
Robotsvanen är ett mekaniskt, tekniskt men framför allt rörelsemässigt underverk (för tekniken står Lars Asplund och Alexander Larsson vid Mälardalens högskola). Här kan man med egna ögon se hur mänskliga rörelser först dekonstruerats och sedan fått ny kropp i robotsvanen. Sedan 90-talet har Åsa Unander-Scharin utvecklat och förfinat detta mänskligt ickemänskliga rörelsespråk. Robotsvanen är mästarprovet.
Under fyra intensiva minuter dansar svanen mot sin död, givetvis till Tjajkovskijs musik. Men likt en fågel Fenix återuppstår robotsvanen på Dansmuseet. Inte som i myten vart femhundrade år, utan varje timme.
Missa inte denna rara fågel.