Ingen opera vållade Giuseppe Verdi lika mycket bekymmer och finns i så många alternativa versioner som ”Don Carlos”. Ett verk som inte förrän långt in på 1900-talet erkändes som ett av tonsättarens främsta och mest radikala. Orsaken till svårigheterna var att Verdi här sökte en ny realism som kom i kollision med konventionerna. Han var ute efter opera med ett ”ärende” till skillnad från opera ”gjord av arior och duetter” och önskade till och med att kunna komponera utifrån fri vers. Men i stället fick han ägna all sin kraft åt att få ”Don Carlos” att accepteras i en tid som inte var redo. Och kunde uppgivet förklara: ”Den är ju ändå bara ett enda ljug.”
Detta magnifika ”ljug” är baserat på Friedrich Schillers revolutionsdrama med samma namn och utspelar sig runt Spaniens kung Filip II och hans hov i mitten av 1500-talet. En historia om individens och nationens frihetslängtan gentemot religiöst och politiskt tyranni.
När nu Staffan Valdemar Holm (regi) och Bente Lykke Møller (scenografi och kostym), som tagit sig an Schillers ”Don Carlos” tre gånger tidigare, sätter upp Verdis opera på Göteborgsoperan tömmer de scenen på allt utom på känslan av att befinna sig instängd i en ogenomtränglig svärta. Och kretsande runt döden, i form av ett naket manslik som ligger mitt på scengolvet. Ett nav kring vilket man är ”främmande på jorden och helt utan hopp”. Eller bara darrar av rädsla och skräck, inför Gud eller sig själv. Det är makalöst gripande och otäckt och tillhör det starkaste paret Valdemar Holm–Lykke Møller gjort på en operascen. Alltså världsklass.
Under Christian Badeas känsliga ledning formar sig också denna ”Don Carlos” till en triumf för kören och orkestern som sprakar och glöder i alla nyanser. Och för de suveräna solisterna som får framträda i mesta möjliga närbild och i fullformat. Anders Lorentzons porträtt av Filip är av en grym och omutlig patriark men också av en sårbar man med inkvisitionen inom sig.
Hans son Don Carlos (Tomas Lind) är en självdestruktiv skamfläck med romantiska utopier och dennes vän Rodrigo (Fredrik Zetterström) är en självuppoffrande liberal i helt fel tidevarv. Hopplöshet är bara förnamnet för dessa två yngre män. Inte minst inför Mats Almgrens Storinkvisitor som gör en stenhård fundamentalist med märkligt slappa händer. Säkert något av det mest fasansfulla som stått på en operascen.
Men allra starkast framträder de två kvinnorna, Annalena Perssons Drottning Elisabet, en ljusgestalt som låter som om hon fötts ur en skimrande oboeklang men som vrids ner tills hon är helt utsläckt. Och Susanne Resmarks prinsessan Eboli vars flamencoliknande magnetiska mörker för henne helt bort från all medmänsklighet innan hon vänder och frambringar föreställningens enda tårar och tar positionen, som Verdi själv avsåg, som operans kanske egentliga nyckelgestalt.