Lyckokänslan uteblir. Malin Ullgren kan knappt förstå att Killinggänget misslyckas.
Killinggänget på Dramaten får en att vilja summera. Det vill säga, jag minns verkligen första gången. Det var en fantastisk känsla att plötsligt få sin egen humor artikulerad och representerad. Plötsligt har det gått hundra år sedan 1992 och ”I manegen med Glenn Killing”. De har etablerat sig så hårt att de nu förmodligen måste uppträda på Daniel Westlings svensexa.
Jag känner mig på något sätt evigt trogen, blev väl så präglad den där gången att jag till exempel inte är speciellt benägen att problematisera deras enkönade sammansättning. De är ju som grupp tillräckligt djupt begåvade för att det ska vara intressant att se dem homosocialisera sig genom olika genrer och decennier. Att sedan Dramaten valde att gynna sex i sammanhanget oprövade män är bara 100 procent Dramaten och noll procent ironi, och man kan räkna ut med fi**an att den nåden inte skulle ha förlänats sex kvinnor med ingen eller liten erfarenhet av dramatisk teater.
Hur som, det är med stora förväntningar jag ser föreställningen. Av någon anledning hade jag inte trott att ”Drömmen om Herrön” skulle handla så mycket om gapskratt. Men när Henrik Schyffert gör stjärnentré i rollen som Henrik och är klädd i en mc-krinolin, samt flankeras av två huvudlösa kavaljerer medan en Beach Boys-slinga går i bakgrunden, ja då är det återigen den där gapande lyckokänslan. Någon har tänkt ut något man aldrig skulle ha kommit på själv, men som lockar fram ett skratt i en som alltid har funnits där, enbart i väntan på att få se en glad man i exceptionellt vid läderkjol.
Sedan uppstår vad som påminner om en iscensättning av den numera berömda artikeln i tidningen ”Filter” från i somras, liksom en iscensättning av själva uppdraget från förre Dramaten-chefen Holm; gör vad ni vill. Fem uppburna humormän samlas för att, med en obegränsad budget, tänka ut ett nöjesfält.
Snabbt ritas konfliktlinjerna upp. Martin (Luuk) är elitisten och nihilisten, som ställs emot den management-orienterade fixarpappan Henrik. Johan (Rheborg) markerar mot de andra genom att ha blivit enbart ”fysisk”. Robert (Gustafsson) skämtar sig bort från gruppens respekt. Bakom en träpanel bor snillet Andres (Lokko), som med jämna mellanrum låter sig skjutas ut på scen med en Clownen Manne-aktig maskin, för att leverera orakelsvar på rätt och fel när gruppen brainstormar.
Det blir lite av allt. Man gapskrattar åt sådant som ett potentiellt namn på en cancerdoktor – Dr Itunes-bibliotek – åt gestiken och mimiken och infallen hos Rheborg, Schyffert och Gustafsson. Den scenovane Luuk är också riktigt bra. När gruppen under hans ledning slår fast att nöjesfältet ska vara ett fält utan nöje, med åkattraktioner som ”schamponera en jämnårig man” uppstår väldiga möjligheter – här hade man kunnat fortsätta mycket längre in i den uppslagsrika tristessen och den ständiga kampen för originalitet.
Varför känns det som att jag kämpar för att undvika att säga att jag inte tycker att de lyckas? Det är som att jag inte kan förstå att de inte lyckas. Här finns ju den geniala förmågan till bottenkörda associationer, som när de visionerar en kvinnofri ö, alltmedan ledmotivet från ”Onedinlinjen” tvingar fram bilder av underbara horisonter och gränslös löjlighet. Men gruppdynamiken blir inte mycket mer än varianter på tjafsighet och hävdelsebehov. De gör karikatyrer av sina personor, och jag får lite samma känsla som när Lena Philipsson förvandlade sig själv till hela Sveriges meta-Lena: att jag inte bryr mig tillräckligt mycket om henne för att vara ett dugg intresserad av hur hon gestaltar sin självironi.
Till detta kommer Malin Ek och Reine Brynolfsson som katalysatorer för gruppens hotande sammanbrott. Hon är Kvinnan, han är Killen som så gärna vill vara med. Också här petas det lite med en pinne i en pöl, glimtvisa poänger, men mest inget särskilt.
Idén är ju att visa ett work in progress, att iscensätta ett haveri. Det jag mest ser är en konkret brist på förankrade tankar och en oförmåga att välja och fördjupa. Jag får intrycket av att man försöker göra en dygd av ett faktiskt misslyckande, men ur det uppstår inte någon genomgående intressant teaterföreställning. Tvärtom syns oron så att det gör lite ont ibland, fast av fel skäl. När Martin visar sin uppfinning ”Fittsönderslitarmaskinen” blir det återigen bara en orolig kommentar till eventuella utifrånblickar, i stället för att utveckla tanken hela vägen och göra något av det potentiella kvinnoförakt som kanske bubblar i fem komplicerade manssjälar.