Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

"Dumstrut"/"Att döda ett tivoli"/"Brott och Straff" på Backa teater

En rungande fullträff. Mattias Andersson slår till ordentligt på nya jobbet. I en trippelpremiär på Nya Backa teater undersöker han Dostojevskijs "Brott och straff". Det blir en helgjuten föreställning utan svackor, tycker Mikael Löfgren.
Scenrecension

Plats: Nya Backa teater, Göteborg

Regi: Lars Melin

Verk: "Dumstrut"

Så var det äntligen dags för ännu ett kapitel i den rätt fantastiska sagan om Backa teater: trippelpremiär som invigning av de nya lokalerna på Lindholmen i Göteborg. Teatern ligger mitt i klustret av it-utbildningar och kunskapsindustri som är stadens nya varumärke. För trettio år sedan började alltsammans med att en liten grupp från Stadsteatern gav sig ut i gymnastiksalar och klassrum. För knappt tjugo år sedan fick man en egen teater i en före detta bultfabrik vid Backaplan på Hisingen. Under Eva Bergman erövrade man en position som en av landets viktigaste teatrar för barn och ungdomar.

Och nu: ännu en metamorfos. Teaterchefen Mattias Andersson tassar inte in på nya jobbet i filttofflor. Han tar yrket på blodigt allvar, och slår till med en trippelpremiär med en sammanlagd spellängd som 1980-talets mastodontuppsättningar i Berlin. I tre pjäser undersöks föreställningskomplexet "brott och straff", bland annat med utgångspunkt i Dostojevskijs roman. Det har blivit en rungande fullträff, som bör ge eko långt ut i teatervärlden.

"Dumstrut" riktar sig till förstaklassare och uppåt. Det är en löst sammanhållen, framimproviserad nummerrevy. Det associativa sättet att berätta är Lars Melins adelsmärke som regissör. Föreställningen uppstår på scen. Det är omöjligt att veta vad som ska hända i nästa ögonblick. Spelsättet är nära besläktat med lek och ramsa, och utnyttjar rörelse lika mycket som replik. Skådespelarna grupperar om sig i olika konstellationer som barn på en skolgård: alla tillsammans, alla mot en, två och två. Rätt vad det är poppar frågeställningen upp: vad är rätt och vad är fel, måste man ha regler, vad är ett rimligt straff och vem ska utmäta det.

Dennis Andersson har skrivit "Att döda ett tivoli" som i regi av Öllegård Goulos riktar sig till barn från elva år. På ett plan handlar den om två tjejkompisar och en kille som ägnar sommarlovet åt att bygga ett tivoli som tjejerna sedan slår sönder. På ett annat plan handlar den om det fruktansvärda inflytande som föräldrar har på sina barn. Det har blivit en spännande föreställning, inte minst tack vare Ylva Gallons fantastiska spel i rollen som den världsföraktande, trygghetstörstande tonåringen Dunja.

Mattias Andersson står för regi och bearbetning av romanernas roman: Dostojevskijs "Brott och straff". I uppsättningen, som riktar sig till alla över femton, sammanstrålar hela ensemblen och utnyttjas hela scenrummet. Vi befinner oss inte i det förrevolutionära Ryssland, utan i 2000-talets segregerade storstad: papperslösa arbetare, nyrika uppkomlingar, utslagna och prostituerade. Maskerade gäng drar som cykloner genom staden, och förföljs av allt tröttare poliser. Och i stormens öga: den utfattige studenten Raskolnikov - lysande spelad av Joel Kinnaman - som utvecklar tankar kring vad som skiljer vanliga människor från de ovanliga, de som tar sitt öde i egna händer och ändrar historiens gång.

Det är en anmärkningsvärd prestation att göra den frågeställningen aktuell och levande, men det är vad Mattias Andersson och ensemblen lyckas med. Låt mig bland många fina skådespelarinsatser nämna två: Mats Blomgrens och Lars Väringers. Föreställningen är - lika litet som "Dumstrut" och "Att döda ett tivoli" - helgjuten och utan svackor. Men liksom de vibrerar den av liv, vittnar den om att på nya Backa teater på Lindholmen i Göteborg vågar man på ett lekfullt sätt berätta om livets och världens allvar.

Bild