Det finns inte en död sekund i Staffan Valdemar Holms uppsättning av ”Elektra”
på Kungliga Operan. DN:s Martin Nyström hyllar ett vidunderligt kraftprov.
Skandinavien har sett två outstanding iscensättningar av Rickard Strauss operatragedi ”Elektra” det senaste decenniet. Den första var Yannis Houvardas i Göteborg 1999 där nervtrådrådarna till det närmast kammarmässiga psykodramat kopplades till Balkankriget. Till en värld där strömmen gått, klockorna stannat och all normalitet är upphävd. Och den andra Peter Konwitschnys i Köpenhamn 2005 där världen var blank, anonymiserad och glömsk och som bar i sig en digitaliserad nedräkning mot det besinningslösa våldet, den totala massakern, som i Rwanda.
I Staffan Valdemar Holms (regi) och Bente Lykke Möllers (scenografi och kostym) nya iscensättning av ”Elektra” på Kungliga Operan finns inga sådan politiska kopplingar eller direkta referenser till samtiden. Men den drabbar ändå minst lika starkt med sitt expressionistiskt avskalade uttryck. Inte en sekund är död i detta Lykke Möllers, som brukligt, provocerande scenrum där dramats personer trängs mot en blodröd vägg nästan ända framme vid scenkanten. Instängda och för evigt inmurade med sina minnen och sina öden. Samtidigt som Hovkapellet, under ledning av Pier Giorgio Morandi, låter som om de spelade på instrument av granit. Ja, detta är en föreställning av världsklass.
I centrum står Katarina Dalaymans Elektra, dottern som vägrar försonas med sin faders död och moderns brott. Ett vidunderligt kraftprov där Dalaymans helgjutna och varma sopran aldrig överger det mänskliga i rollen, trots dess psykotiska drag. Visst är hon rasande och galen, men hon är mångfacetterad och har öppningar mot sina syskon och sin mor som Dalayman visar på ett sätt som känns nytt och är helt enastående.
Allt det söndervittrade i ”Elektra” har här tagit plats i modern Klytaimnestras kropp. I Marianne Eklöfs suveräna gestaltning av en kvinna och drottning helt utan ryggrad och styrsel, vacklande på sina höga klackar över en avgrund av mardrömmar och skuld, med endast en stickande känsla i underlivet som bevis för att hon fortfarande lever.
”Öppna inga dörrar!”, slungar Elektra mot sin syster Chrysothemis som fasar för försteningen och svarar likt en bluessångerska med att åkalla rörligheten och önska att bara kunna gå ”från rum till rum”. Sopranen Emma Vetters Chrysotemis är kvällens sensation med en scenisk och vokal gestaltning som tar rollen till nivåer som jag aldrig tidigare upplevt.
När brodern Orestes, fint sjungen av barytonen Johan Edholm, anländer gör han det som en gammal bruten man. Det våld som gjordes så skrämmande synligt i Göteborg och Köpenhamn sker här bakom den blodröda muren. Allt för att fokusera på den springa i muren som symboliserar denna ”Elektras” enda hopp. Och som möjliggör den oerhört vackra slutbild, med de tre syskonen förenade, som säger att ensamheten också kan vara delad.