Ingen blir besviken när Staffan Westerbergs nya pjäs ”Elvaåringen” visar sig vara en högläsningsafton i två delar: ”Barndomen” och ”Fjällen och döden” kan ses (läs höras) var för sig eller ihop, men båda bygger på hans kommande självbiografiska bok.
Det beror inte bara på att vi är många som älskar högläsning. Inte heller på att vi är vana vid alternativa scenhändelser på Brunnsgatan Fyra, källaren som ömt vårdar det vinddrivna underdogperspektivet på tillvaron och teatern.
Nej, det har främst att göra med sättet Westerberg ändå gör teater av uppläsandet. Staffan Westerberg spelar Staffan Westerberg som läser om Staffan Westerberg med förfinad förhöjning. Sittandes med läspärm och ros i vas, iklädd sladdrig vit linnekostym med en slokande röd fluga fäst vid den urtvättade t-tröjan, leder teatermannen som alltid vågat gå vilse bland pannkakor och strumpor publiken lagom vingligt genom berättelsen.
Vi får höra en elvaåring med förskärare i handen säga: ”Jag dödar mig om ni inte slutar, mamma och pappa.” Vi får höra om när han var rädd att bli tjock och kallas Dumlimpan. Om när hans femåriga ”lillebrorsfingrar” förgäves sökte moderns i bilen från begravningen för den på mors dag förolyckade brodern. När en teaterpoet föddes i motstånd mot pappans ingenjörsplaner. Om lust, kärlek, synd och skam. Och hur ekorren på grenen ser på honom men inte ser honom, som en bild av döden.
Läsningen ackompanjeras av projicerade teckningar och gamla fotografier samt utbristanden i sång, som Snoddas 50-talslandsplåga ”Flottarkärlek” fast med egen text (”Haderian hadera, inte hade jag det bra”). Och när Westerberg avslutningsvis smådansar och mimar till Arne Qvick – elektrikern som 1969 fick en oväntad hit med den snett söta ”Rosen” – blir det en oemotståndlig bild av den lyckliga losern.
Boken ”Elvaåringen” kommer ut i november, men jag vet inte om jag kommer att läsa den. Jag vill nog helst få den uppläst av Staffan Westerberg.