Tana Maneva är en märklig varelse med sin starka kroppsliga scennärvaro och sitt sällsynt uttrycksfulla, nästan lite djurlika ansikte. Med bara ett par föreställningar har hon medverkat till att göra Teater Giljotin till centrum för egensinnig kvinnlig performance, i Manevas fall även till hemmascen för Stockholms ryska publik.
I ”Emergency exit” agerar hon i ett vitmålat rum inhägnat med trådar som skulle kunna vara strömförande. En pinnstol, ett litet bord med en dokumenthög är allt, och hon själv, gråaktigt sminkad med klänning och högklackade skor i samma nyans.
Hon stapplar stelt över golvet till Rikard Borggårds ljudatmosfär som sprakar av elektricitet. Hårt ljus mejslar ut hennes kropp i det vita. I långsamma förflyttningar visar hon ett livs begränsningar. Borggård följer med accelererande brus, som övergår i bubblande kvitter. Manevas kvinna må vara krampaktigt stäckt och urblekt, någonstans kvillrar ändå ett uppror, i alla fall ett ögonblick. Hon kryper in under bordet, bär det närmare publiken på sin rygg, börjar arbeta med dokumenthögen som hon småirriterat pratar med på sitt ordlösa språk. Slickar bladen, viker prudentliga kuvert som hon kastar.
Som dramatisk handling är det inte mycket. Men det är Tana Maneva själv som är berättelsen, och hon fängslar med sina brottstycken av en kvinnas vardagsliv. Inte minst fascinerande är hennes förhållande till sin kropp, alla dess lemmar och delar, som hon på något sätt tycks distansera sig ifrån, och göra till främmande element, att upptäckas på nytt. Hon är en kvinna som oupphörligen tycks bli påmind om hur obekvämt och illasittande kvinnligheten är.
I stilisering och koncentration har hon lånat uttryck från den japanska butohdansen med dess på en gång utstuderat akrobatiska och starkt expressiva kroppsrörelser. Men hon är också en exakt och komisk clown, inte olik en mager Lilla My när hon väser och fräser i småilsken frustration. Hon håller på så där i sin inhägnad, gnyr och småpratar gällt med sig själv, ömsom i uppror och protest, ömsom i sorg och ett inåtvänt sökande av tröst. En kvinnas kringskurna liv görs påtagligt in på skinnet.
Rikard Borggård sitter intill scenen och försätter med sin elektroniska musik oss i hennes stämningar, men han skapar också en hotfull, till slut dödlig, omvärld. Inte minst samspelet mellan ljud- och scenkonst gör ”Emergency exit” till en tät och gåtfull upplevelse.