En kvinnas längtan. Tryggheten sätter bojor på drömmarna om frihet.
De finns runt omkring oss, de vars livsbesvikelse med åren deformerar dem till paranoida lumpsamlare. Barrikaderade bakom soppåsar och bråte söker de skydd mot ångesten.
På andra sidan den stinkande sopvallen vill anhöriga förtvivlat få kontakt samtidigt som de håller för näsan.
Oftast handlar det om kvinnor. Suzanne Osten skildrar sitt och moderns inferno i ”Flickan, mamman och soporna”. Carl Johan de Geer gör detsamma i den delvis självbiografiska ”Jakten på nollpunkten”.
Livet har inte tagit dessa kvinnor i anspråk, eller är det kanske tvärt om. Men osynliggjord begåvning leder till kvävning. I ”En dag ska jag berätta om mamma” visar Karin Thunberg just detta och när romanen dramatiserats är berättarflödet reducerat till än större tydlighet.
Katarina Ewerlöf känns glasklar när hon förmedlar en kvinnas längtan. Längtan efter frihet, självständighet, kärlek och kunskap. Och allt finns ju inom räckhåll. Anna får utbildning och flyttar bort. Men varför väljer vi ibland så fel? Kanske är det trygghetsnarkomanen inom oss som blir för högröstad.
Anna förälskar sig i en bygdens son och efter en kort utflykt bosätter de sig trots allt på samma isolerade ö där de vuxit upp. Ordningen består och himlen är låg. Sopsamlande och tvångsföreställningar tilltar, möjligen en självbestraffning.
Katarina Ewerlöf som Karin Thunbergs alter ego känner sin mors skam. Den skam som påtagligt kryper också henne själv under skinnet – till den dag då hon börjar berätta.
Jonna Nordenskiöld har iscensatt en gripande men osentimental föreställning. Här speglas både Annas och den över ödet reflekterande dotterns vånda och vilja. Mycket är plågsamt, men tårar och skit göder inte bara larver utan också humor och kaxig självironi.
Katarina Ewerlöf har stor scenpondus och alla som lyssnat till någon av hennes många ljudboksinläsningar vet att hon mästerligt bygger rum och sammanhang endast med rösten.