Publiksuccé med Shakespeare. Özz Nûjen som Puck vet exakt var gränsen går.
Ibland ser man föreställningar som man upptäcker att man längtat efter utan att veta om det. Det inträffar på Uppsala stadsteater i Dritëro Kasapis respektlöst moderniserade tolkning av ”En midsommarnattsdröm”. Frän politisk satir, rått uppsluppen på det där sättet som brukar sägas om Shakespeares komedier: att de skrevs lika mycket för ståplatspubliken som för ädlingarna på raderna.
Det är inte århundradets mest sofistikerade Shakespeareföreställning, den ligger närmare Alexander Mørk-Eidems folkparksversion av samma pjäs på Stockholms stadsteater för en del år sedan. Dritëro Kasapi har fått den inte helt långsökta idén att flytta skogen utanför Aten till de leråkrar utanför Uppsala där reggaefestivalen brukar äga rum. De fyra ungdomarna Hermia, Helena, Demetrius och Lysander får nu jaga efter kärleken bland bajamajor och små gröna tält medan Puck blåser sina haschångor i deras ögon och förvänder synen på dem.
Teseus och Hippolyta är naturligtvis Daniel och Victoria, två uppförstorade marionetter som svävande på sin tandemcykel välsignar oss med sina framtidsplaner: ”Och sen ska månen som en silverbåge/Nyspänd i himlen se vår bröllopsfest.”
Erkänn att det låter kul! Det är det också, dock inte under första kvarten framför planket som döljer reggaescenen. Ibland är idéerna roligare än spelet. Det är Özz Nûjen som drar upp tempot i dubbelrollen som Puck och ståuppare, egentligen en trippelroll eftersom han tillsammans med Erik Norberg, Gertrud Larsson och regissören har uppdaterat komedin till en samtidssatir där hantverkarnas roller har intagits av den borgerliga alliansens partiledare; plus Mona Sahlin och Jimmie Åkesson, en blek ung man som Aksel Morisse sticker hål på genom att göra honom så tafatt. Mycket träffsäkert.
Många säger ju att man ska ta Sverigedemokraterna på allvar, jag tror att man lika gärna kan skratta åt dem och, som här, göra narr av deras sorgliga uppenbarelser.
Özz Nûjen är ett fynd som spelledare, han får publiken på gott humör och vet exakt var gränsen går (och ibland inte går) när det sitter både 14-åringar och 80-åringar i salongen. Det politiska landskapet förvandlas till ett kalhygge när Maria Sundbom tar hand om den verklighetsfrämmande Göran Hägglund och när Gustav Levin i rollen som Fredrik Reinfeldt drar på sig åsnemasken som älvornas drottning Titania blir förälskad i; eller om det möjligen är i den satyrfallos han stoltserar med och som enbart på grund av sina kolossala mått borde hamna på Drottningholms teatermuseum.
En revy och ett spex, med andra ord, och det får mig att tänka på hur snäll svensk teater ofta är numera. Den här föreställningen är ett välkommet undantag och lär förbli en publiksuccé fram till valnatten.