Ingela Olssons skådespeleri är magiskt i sitt sätt att akta sig för sorgen, tycker DN:s recensent.
”Regissören har sagt att jag ska börja så här”, säger Ingela Olsson, i vita långbyxor och svarta blänkande lackskor. Hon tar emot oss på en tom scen som är kyrka, väntrum, hem och teater, där vi ska försöka fatta det ofattbara. Joan Didions bok som blivit pjäs handlar om hennes första år efter makens död, året då också dottern Quintana gick bort mycket ung.
Inledningen påminner så starkt om Ann Petréns i ”Vit, rik, fri” på Stockholms stadsteater att det inte kan vara en tillfällighet: två stora kvinnliga monologer, den ena om liv och makt, den andra om döden och den yttersta maktlösheten. De kan ses som pendanger till varandra. Bägge visar också upp teatern, dess förhållande till publiken och gränsen för vad den förmår förmedla.
Döden rår den inte på. Ingela Olsson trevar efter orden, hon är lågmäld, tom, nästan frånvarande. Eller, ibland: stram, rak och och hon levererar replikerna med ironisk distans, amerikanskt hårdkokt när hon skämtar om hur svårt hon har att finna sig till rätta som efterlevande.
Hon förmedlar Didions beskrivning av hur hon cirklar kring dödens faktum utan att förmå ta in det – men avstår nästan helt från att gestalta smärtan. Den syns bara som en vilsenhet i hennes blick. Gång på gång upptäcker hon hur hon försökt besvärja verkligheten, vända tiden, rucka på orsakssamband, men stoppats av ”det irreversibla” som skett. Så långt är det Didion, rakt av.
Vad föreställningen, i Tatu Hämäläinens regi gör, är att sakligt och försiktigt leda fram oss till det där svarta hålet och låta oss kika ner. Närmare än så kommer vi inte. Den fulla innebörden av att en människa dör, måttet på allt som då försvinner, kan inte gestaltas. Där slutar vår fantasi. Dit sträcker sig inte vår inlevelseförmåga. Och om jag ibland störs av iscensättningens lite famlande ton, så är jag samtidigt tacksam för dess återhållsamhet.
Ingela Olssons själva skådespeleri är magiskt i sitt sätt att akta sig för sorgen. Men föreställningen i stort avstår från att använda magi. Den vill inte att vi ska lämna Galeasen med våta näsdukar. Den vill något annat: ett allvarligt menat samtal om villkoren. Det räcker långt.