Det är lite Gröna Lund över Turteatern. Det går upp och upp så hisnande fantastiskt, men rätt som det är står man på näsan. Förra spelårets Gombrowiczsatsning hörde exempelvis till det intressantaste i Teater­Sverige, och nu under hösten spelas fortfarande den av den polske dramatikern inspirerade barnföreställningen ”Barfotaupproret” av Emma Broström i regi av Carina Ehrenholm. Helgalen och självlysande!

Men inte vet jag om det är Turteaterns nya tema ”Barn”, som av någon outgrundlig anledning snärjer in spel och ämne i stelbent konvention. Eller om det bara är olycksfall i processen. Oavsett gör ”Ett rymdäventyr” mig besviken. Ingen skugga över skådespelarna, men det krävs ett material för att kunna gestalta! Vad som presenteras är en tafflig historia om att solen beräknas slockna om bara några dagar varför en flicka (Marie Ahl) sänds ut i en rymdraket för att övertala solen att fortsätta lysa. Under vägen träffar hon några kufar, samtliga spelas av Carina Ehrenholm. Alla lever de olika liv på olika planeter. Knäppa är de allihop och ibland rätt skojiga. Men vad hjälper det när det inte finns en genom texten bärande idé. Blinkande lampor och lys-stavar orkar inte kamouflera att substansen saknas. När till slut publiken uppmanas applådera fram solens livsmod och ljus igen lyckas det förstås, och snipp snapp snut, allt blev bra till slut.

Fast nej. Carina Ehrenholm har ofta visat prov på stor kapacitet och Marie Ahl har genom åren förfinat sina uttryck. Att göra sådan här ”torrteater” måste kännas trist. Särskilt som teaterförlagen har långa rader av suveräna dramatiska texter för barn och unga. Varför inte inventera där?