Regissören Phlip Zandén försöker i någon mån frigöra Strindbergs pjäs ”Fadern”, och här finns några täta och väl ifyllda möten, men det vilar något flackt över uppsättningen, skriver Malin Ullgren.
Det måste vara en av dramatikens största historiska ironier att en pjäs om en mans utsatthet i äktenskapet har blivit en av världens mest spelade klassiker. Att vårt teaterminne från 1800-talet lyfter fram hur prästerskap och läkarvetenskap lierar sig med en omyndig kvinna för att ta allt ifrån mannen och ge henne ekonomiska och juridiska möjligheter att sköta föräldraskapet utan besvärande inblandning av herrn i huset.
”Fadren” skrevs 1887; bara ett par decennier efter det att husbondeväldet upphört. Det skulle dessutom dröja mer än 60 år innan gifta kvinnor kunde vara sina barns målsmän. I det läget författar alltså August Strindberg en förtvivlad pjäs om ett par glipor i den annars heltäckande makt en man hade över sin hustru: omöjligheten att kontrollera hennes hjärta och ovissheten om vem som har befruktat henne.
Innan man motståndslöst gråter med den slagne Ryttmästaren, kan man tänka på Strindbergs våldsamma subjektivitet. Vart han än i världen vänder sig, är hans smärta den ojämförligt största. Idédiskussionen får klara sig bäst den kan i strömvirvlarna av dramatikerns akuta reaktioner.
Det är inte dumt alls, med tanke på att ryttmästarfamiljens formella problem inte längre är giltiga, särskilt som osäkra män kan topsa sig till visshet om faderskapet. Kvar finns i stället en tidlös bitterhet över att inte känna sig älskad, över att kärlek kan bli till instängdhet och vämjelse, och en högst levande bild av föräldrar som utvecklar vampyrrelationer till sina barn.
Regissören Philip Zandén försöker i någon mån frigöra pjäsen, som döpts om till ”Fadern”, från Strindbergs patriarkala supersubjektivitet. Dottern Bertha (Josefin Ljungman) är vårt öga på det som skedde i hennes barndom. Som om dramat pågår i hennes minne, utspelar sig första akten i den vuxna Berthas konstnärsateljé, där hon målar sin pappas förvandling från mildögd man till vrålande galning.
Möjligen släpper Peter Holms vitare, renare scenrum ut pjäsen ur dess historiska sammetsgrepp. Möjligen inte. Uppsättningen lider av att den signalerar viss modernisering, snarare än genomför den. Även om man vill ge barnet mer utrymme i texten, så måste det ju finnas mer stimulerande sätt än att låta Ljungman skriva ”Hjälp” med stora svarta bokstäver på väggen. Eva Röse spelar en tillbakalutad och liksom förhandlingsbar Laura, varpå hennes strategier i äktenskapet framstår som en nästan mystisk illvilja. Vår kännedom om hennes lidande i underordningen är en formell kunskap, snarare än något som faktiskt existerar på scenen.
Kanske beror det på att uppsättningen aldrig på allvar fördelar perspektiven, utan förblir lojal med Ryttmästarens grandiosa sorg. Jag hittar ingen annan fästpunkt än Kjell Bergqvist, och han är naturligtvis väldigt fin i rollen som en männens man som bryts ner av kärringbakterier.
Men trots några täta och väl ifyllda möten mellan framför allt Lena-Pia Bernhardsson (Amman) och Bergqvist, vilar en flack känsla över uppsättningen. I slutscenerna, då Ryttmästaren ligger i fosterställning och tvångströja på sammetssoffan, står merparten av hushållet stumma i fonden. Där har de i bildlig bemärkelse befunnit sig under hela föreställningen, oavsett vilka knytnävar och fotstamp de har markerat med under tiden.