Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scenrecensioner

Familjen på Atalante i Göteborg

Lisen Rylander Löve och Eric Rusch i ”Familjen”.
Lisen Rylander Löve och Eric Rusch i ”Familjen”. Foto: Kim Johansson

Många har genom århundradena försökt göra upp med rådande operaideal.

Scen

”Familjen”

Musik och libretto: Niklas Rydén

Regi och koreografi: Eva Ingemarsson Scen och projektion: Kim Johansson Kostym: Karin Jatta Ljus: Viktor Wendin Ljud: Pär Bengtsson Medverkande: Emma Augustsson, Magnus Boqvist, Sofia My Fryklund, Niklas Rydén, Eric Rusch, Lisen Rylander Löve och Karin Wiberg Scen: Atalante, Göteborg Speltid: Cirka 2 timmar och 50 minuter

1800-talet hade verismen som ville närma sig verkligheten och den breda publiken med en mer deklamatorisk sångstil. 2000-talet har vardagsnära nyopera. Någonstans däremellan infogar sig Ligetis absurdistiska antiopera ”Den stora makabern”.

Men när tonsättaren Niklas Rydén lanserade begreppet ”nyopera” var det väl snarare med folklig musikteater som ”Tolvskillingsoperan” av Brecht och Weill i minnet. Det hörs också i musiken. För så särskilt nytt låter det inte om Rydéns tonsatta föräldrablivande och livspussel i ”Familjen” som just nu spelas på den experimentella scenen Atalante i Göteborg.

Föreställningen är operakompaniet NewOpera CO:s femte försök i genren och känns som en uppspjälkad fortsättning på kammaroperan ”Vi i villa” från 2008 om delade minnen och erfarenheter av parrelationer och livsprojekt. ”Familjen” består av en serie korta sekvenser som bearbetar temat föräldraskap.

Videoprojektioner skapar en parkkuliss med bänkar, fågelkvitter och elektroniskt bearbetade miljöljud som binder ihop scenerna till ett collage.

Musiken har en kammarmusikalisk, melankolisk och relativt återhållen kabaréprägel. Sättningen skiftar mellan kvintettspel, pianotrio och olika duokonstellationer, där Emma Augustssons solocello och Lisen Rylander Löves (känd från electronicaduon Midaircondo) uttrycksfulla basklarinettspel är den stora behållningen. Alla medverkande musiker dubblerar också som sångare.

Eva Ingemarssons regi växlar mellan naivistisk barnlek och vuxen distans, där parkbänkar på högkant blir barriärer mellan ett bråkande par.

Att försöka skapa ”samtida musikdramatik med vardagligt tilltal” är ingen tokig ambition i sig. Men i praktiken innebär det en talnära sångstil och otillräckliga röster som blir ganska påfrestande att lyssna på i längden. Det är inte musiken som ställer sig i vägen för berättandet utan den många gånger infantila gestaltningen och tveksamma tonträffar.

Det är svårt att bli berörd på djupet, helt enkelt för att allting blir så bokstavligt utlagt. ”Bara en månad gammal” med pappan som berättar om sin frus självmord är en av få scener som griper tag med sin mer subtila ton och en visuell solförmörkelse i fonden.

Två akter om vardera 75 minuter är minst sagt i det prövande laget; jag kommer till slut på mig själv med att räkna ned antalet scener.

Jag gissar att upphovsmannen själv skulle säga att jag har svårt att frigöra mig från det traditionella operaidiomet med handling, skönsång och lättnynnade melodier. Men problemet sitter nog snarare i att Rydén med sitt nyoperabegrepp har målat in sig i ett hörn av förment folklighet.

Att indirekt avfärda opera som ett finkulturellt överklassnöje är att underskatta publiken och överföra något som i själva verket handlar mer om smak och preferenser till en kulturell klasskamp.