”Familjen” är en uppgörelse som får Norén att likna ”Lilla huset på prärien”. Den här föreställningen vill man se för en skådespelare: Ann Petrén. Hon är ett monster på scen.
Det börjar med att patriarken dör. Strax innan vacklar han (Iwar Wiklander) omkring med en whiskyflaska i stadigt grepp. Inför Johnna (Anna Wallander), som söker jobb som kokerska, håller han en lång vinglig monolog om läget i familjen. Det är inte det bästa.
Det är dock ingenting mot vad som väntar när han lämnat detta jordiska och därmed berett plats för Matriarkernas Matriark: hustrun Violet, fenomenalt gestaltad av Ann Petrén. Nu vidtar en familjeuppgörelse som får liknande försök i samma genre – av gubbar som Sofokles, Shakespeare, Strindberg, O’Neill, Norén – att framstå som ”Lilla huset på prärien”.
Efter succén på Broadway 2007-2008 har Tracy Letts pjäs spelats med stor framgång i bland annat London, Tel Aviv, Melbourne och Buenos Aires. Det är på ett sätt lätt att förstå. Även om pjäsen utspelas i författarens barndomstrakter i Oklahoma är dess ingredienser globala: drogmissbruk, självmord, sexuella trakasserier, pedofili, åldrandeskräck, otrohet, incest.
Samt en knivsudd, absolut inte mer, vanlig hygglig mänsklighet. Den här familjen skulle inte ens Doktor Phil kunna tala till rätta.
Händelseförloppet på scen är ibland rätt segt och ibland intensivt brutalt. Regissören Peter Dalle är inte den som lägger fingrarna emellan. Allt sedan salig Lorry vet han att skruva skämt tills de fastnar i halsen.
”Familjen” är en kvinnopjäs av det ovanligare slaget, en pendang till ”Lång dags färd mot natt”. I stället för två söner som gör upp med sin far går tre döttrar holmgång mot sin mor. Och varandra.
Lisa Lindgren, Mia Höglund-Melin och Carina M Johansson spelar döttrarna till en kvinna som också hon en gång varit dotter och tagit skada av det. Skå-Gustavs tankar om det sociala arvet är uppenbarligen inte glömda i Oklahoma, en delstat som fram till för mindre än hundra år sedan var så kallat ”indianterritorium”. Denna Amerikas bortträngda ursprungsbefolkning representeras i pjäsen av hembiträdet Johnna, som samtidigt är dess enda helt igenom mänskliga varelse – en tydlig men inte oproblematisk form av civilisationskritik.
Ann Petréns Violet är ett mästerverk som fascinerar och skakar om från den första tablettberusade entrén. Hennes kast mellan illmarig blick, hundlik undfallenhet, blixtsnabb attack mot strupen, kalkylerat bevekande tonfall, närmast drottninglikt uppdykande …
Listan över hennes arsenal kan göras hur lång som helst. Hon gör Violet till ett kvinnligt monstrum av mytologiska dimensioner: en häxa, en sfinx.
Det brukar sägas att det inte finns föreställningar som ska ses för en enda skådespelares skull. Jodå, ”Familjen” på Göteborgs stadsteater är en sådan. Ann Petrén heter skälet.