”Fanny och Alexander” i Oslo är redan en succé. 19 000 biljetter har sålts, spelperioden förlängts innan den ens började, och, framför allt, Nationaltheatret lyckades snuva Dramaten på världspremiären. Om man ska tro norska massmedier är det bara början: Nyss Bergmans hus på Fårö, nu hans konstnärliga testamente, snart resten av de kulturella kronjuveler som vi svenskar bygger vår storebrorsmentalitet på.
I själva verket är Kjetil Bang-Hansens uppsättning en kärleksförklaring till Bergman, en ytterst respektfull sådan. Det är oklart varför Dramaten – som kanske hade varit ett naturligare val för teaterversionen av Bergmans familjefresk – inte varit mer på alerten i detta fall. Kanske har det med resurser att göra. Det måste kosta en förmögenhet att iscensätta denna slösande berättelse i skala 1:1.
Nationaltheatret har resurserna. På Hovedscenen finns allt i överflöd: färg, prakt, plysch och ett fyrtiotal medverkande. Till och med biskop Vergérus (Bjørn Skagestad) asketiska hem har blivit ett svulstigt skräckkabinett.
Det enda som saknas är originalitet, men det är också väl mycket begärt när nu förlagan är så pass närvarande.
Man saknar också filmens färgstarka karaktärer, eller snarare, skådespelarna bakom dem: Jarl Kulles virilitet, Gunn Wållgrens värme, Börje Ahlstedts ilska, Bertil Guves storögda allvar. Det sista har man framgångsrikt kompenserat för genom att införa en vuxen Alexander (Kåre Conradi) som ständigt närvarande berättare i dramat; ett grepp som Bergman skulle ha gillat.
Eftersom jag aldrig haft några höga tankar om Bergman som dramatiker blir jag emellertid helt paff över att ”Fanny och Alexander” verkar så starkt på scenen.
Uppsättningen är tät och trimmad, och väcker så blandade känslor – förundran och sorg – inför detta liv som är så rikt, och så kort.
Hela uppsättningen genomsyras av Bergmans kärlek till känslomänniskorna: till bröderna Gusten (Nils Ole Oftebro), som inte kan få nog av livet, Carl (Per Egil Aske), som känner sig motarbetad av det, och Oscar (Kim Haugen), Alexanders pappa, som förlorar det; till Kari Simonsens Helena Ekdahl som gör moderskärleken så påtaglig att man blir gråtfärdig; till hela huset Ekdahl där allt kan ske och där alla dörrar står på vid gavel.
Uppsättning försvarar lika framgångsrikt Bergmans aversioner, hans förakt för Vergérus hus där alla dörrar är stängda, där fantasin tuktas och där drömmaren Alexander tvingas konfronteras med den kväljande verkligheten.
Lustgården ställs mot prästgården, den tillåtande teatersfären mot den straffande trossfären. Alexanders kärlek till teatern är så stark att hela återblicken kalkeras på ”Hamlet”, men med tre akter i stället för fem: med liv, död och återuppståndelse i juden Isaks (Sverre Anker Ousdal) regi.
En storartat kollektiv insats ligger till grund för denna rörande och rika uppsättning. Jag tror bestämt att Bergman är lika mycket norrman som han är svensk. Det är på alla sätt kjempeflott.