Borås stadsteater är för tillfället utlokaliserad till före detta fabrikslokaler i stadens centrum, en perfekt spelplats för Mattias Anderssons ”Före detta”, hans pjäs om det sociala arvets beständighet.
I fokus står tre generationer av en arbetarfamilj: farfar varvsarbetaren, den förtidspensionerade sonen och dennes hemarbetande hustru, samt deras dotter, som pluggar på komvux och som när pjäsen börjar lämnar en pojkvän för en annan.
Samtliga har en gång haft drömmar som de klänger sig fast vid, som barnet nappen: en svunnen arbetsgemenskap, en stäckt fotbollskarriär, en svunnen skönhet. Dottern, utmärkt spelad av Elin Bornell, är fast besluten att inte bara drömma. Hon studerar för att bli något. Men vad är det? Är skiftet av pojkvän ett sätt att lämna sitt gamla liv? Och är det i så fall hållbart?
Thomas Müllers uppsättning tar fasta på oratoriedraget i texten och utnyttjar lokalens enorma rymd. Scenerna interfolieras av cellisten Stefan Moberg, vilket förstärker det sakrala draget. Det blir lite stillastående emellanåt. Kvaliteten syns i det lilla. Som när den före detta lucian (Eva Claar) njuter av att äntligen komma sin fotbollstittande make (Sven Olof Jansson) nära.
Den före detta pojkvännen, också han fint spelad av Krister Kern, ruvar på blodig hämnd. Det slår mig att han är en av Mattias Anderssons Raskolnikovfigurer: en ung man som drömmer om den renande handlingen utan tanke på vare sig brott eller straff.
Under farfaderns 70-årsfest bränner det plötsligt till i föreställningen. Det börjar med karaokesjungande av gamla slagdängor, från ”Internationalen” till ”Svarta Rudolf”, som definitivt passerar gränsen för det uthärdliga. Och så plötsligt inträffar teaterns mirakel: stämningen elektrifieras, skådespelarna är där, vi i publiken är med och tittar inte bara på.