Efter ett liv med teaterkritik händer det att föreställningar går i varandra. Inför ”Förvaret” får jag en plötsligt flashback till 1989 när jag såg Magnus Dahlströms dramatikergenombrott ”Järnbörd” på samma scen.
Mycket är så likt: Vit rutmönstrad fond, känsla av kakel och avspolningsbara ytor, starka lampor ut mot publiken, inspärrade människor. Då var det gravt skuldtyngda brottslingar. Teatern visade att också de var människor. Nu, i ”Förvaret” är de inlåsta helt oskyldiga personer som inte gjort något annat än passerat en geografisk gräns. Vad säger det om vår tid att det nu är de som måste bevisa sig vara människor?
”Utlänningen” som det talas om i lagtexten kan tas i förvar i en lång rad av fall där man kan anta att ”utlänningen” annars gör saker som inte heller är förbjudna (till exempel att gömma sig). Gummiparagraferna skanderas från scenen och slingrar sig om våra nackar.
Pjäsen ”Förvaret” är annars ingen plädering. Snarare en vanlig dag på jobbet. Karaktärer och temperament möts och kraschar, kärlek uppstår – eller kan man veta att det är kärlek, och inte bara jag som vill stanna och därför förälskar mig?, grubblar den intensive, känslige Karim (Youssef Salama Zaki). Han har köpt ringar åt sig och Victoria Olmarkers Malin. Hon är anställd på förvaret, en sammanbiten humanist med sorgsna ögon som upprätthåller systemet. Samtidigt försöker hon motverka det, så mycket att kroppen knyter sig på henne.
Andra tar det lättare: Benjamin Moliners Damir, chef på stället, flyr in i filosofierna och ut i kosmos för att slippa se det han har för ögonen. Mattias Nordqvists Thomas blir aggressiv av sitt missmod. De anställda är också fångar.
De debuterande dramatikerna Johannes Anyuru och Alexander Motturi – den ene poet och författare, den andre doktor i filosofi – rör sig fritt och lekande bland flyktingskapets metaforer, ut och in genom språkförbistring, språkfilosofi och missförstånd. Deras text är som ett eget levande väsen, som landar hos än den ene än den andra, plockas upp, granskas, prövas i samtalet. Dror Feilers musik skrapar av inre förtvivlan. Henrik Dahls regi låter stämningen av en sysslolös dag, dess planlöshet, plötsliga kluster och eruptioner prägla spelet.
De individuella ödena blir ändå mycket synliga: Sarah (Maryam Moghaddam) följer Malin tätt och vill bli äkta vän, men förråder henne lika lätt, och av samma skäl: behovet att få stanna. Sergej Merkusjev gör ett sprudlande begåvat porträtt av Aleksej ryssen som hela tiden sjunger och talar. Orden vi inte förstår flödar ur honom i en skröna vars fantastiska kroppsspråk gestaltar ett behov av samtal lika starkt som hunger och törst. Vem lyssnar? Sabina Hormuz, i sin stumma roll, med små halvt humoristiska vredesutbrott gömmer på ett stort öde, som vi bara kan ana oss till. Men vem bryr sig? De är övergivna.
Att ”Förvaret” skulle simultantolkas från flera språk blev inte ett så stort nummer som förväntat. Delvis för att det inte fungerar så bra: När Karims berättelse tolkas är skådespelaren Youssef Salama Zaki så stark i sin närvaro att man glömmer att lyssna på den entoniga översättarrösten. Och Sergej Merkusjevs långa historia tolkas alltså inte alls (möjligen på grund av tekniska problem?) Simultantolkning kanske inte är teaterns grej, helt enkelt.
Däremot åtföljs föreställningen av några fakta om de svenska flyktingförvaren, en ordlista över åtgärder och begrepp, samt en stark känsla av att någonting borde göras åt denna form av tortyr inom svensk flyktingpolitik.