Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Scenrecensioner

”Fröken Julie” på Strindbergs Intima teater

Anna Pettersson kan sin Strindberg.
Anna Pettersson kan sin Strindberg. Foto: ELisabeth Ohlson Wallin
Scenrecension

Verk: ”Fröken Julie”

Plats: Strindbergs Intima teater, Stockholm.

Regi: och samtliga roller: Anna Pettersson.

Text/manus: August Strindberg.

Koreografi: Max Marklund.

Övrigt: Kameraman, digitala effekter och filmfotograf: Max Marklund. Ljusdesign: Mikael Kratt. Ljuddesign: Gustave Lund.

Jag har alltid tyckt att Anna Pettersson har ett drag av galen genialitet bakom pannan, men riktigt så här har hon ju aldrig visat det förut.

Hon gör ”Fröken Julie”. Inte rollen, utan pjäsen. Allt som händer i den, och också hur den luttrade regissören försöker styra upp det. Hon tar om och prövar, leker med publiken, går över i sång (den fantastiska sänggavelscenen ska inte beskrivas, måste upplevas) och låter sig ibland filmas på storbild i följsamt surrealistiskt, ibland galet kameraarbete av Max Marklund.

Och om detta är en monolog så är jag skapt som en nors, som man nog skulle ha sagt på Strindbergs tid. För jag hör hur många röster som helst.

Anna P knycklar ihop pjäsen till en liten pappersboll och slätar ut den igen med alla veck och revor. Ingen förlorar på det. De tre rollerna förblir tre, och Pettersson ger järnet i var och en av dem. Pjäsen är ett prisma som hon lekfullt vrider i strålkastarljuset. Än är det den rasande slaven i Jean vi hör, än den hånfulle, könsmedvetne mannen. Med Julie handskas han som med en skarpladdad granat han fått i knäet. Hon utmanar hans mod och hans manlighet, men kan döda. Julie är ömsom den sexuellt revolterande kvinnan, villig slav eftersom det är enda alternativet för en sådan just då, ömsom härskarinna, med den sanna översittarens falska förbindlighet. Kristinrollen är där med sin osynlighet. Hon är en tänkande gestalt som av skygghet och ibland i trots kryper in i de andras bilder av henne, förmanande prosaisk, påtvingat förlägen.

Kön, klass, uppfostran, makt, bildning, lydnad, självkänsla (eller avsaknad av) är korsande blixtar i spelet. Anna Pettersson har alla nyanserna, och därtill en kylig blick utifrån på dem. Hennes ”Fröken Julie” är intersektionaliteten förkroppsligad.

Det kanske mest fantastiska med detta är att hon då inte går emot Strindberg, utan att hon tvärtom, tydligare, friare och mer självklart än de flesta andra uppsättningar jag sett, följer honom, och lever ut den motstridighet han har skrivit in i sina karaktärer.

Men det är inte konceptet som styr, utan konsten. Vi ser också ett spel om att spela ”Fröken Julie”, och själva verktygslådan är lika full av motsägelser och komplikationer som pjäsen. I P O Enquists nyutkomna Strindbergbok finns en essä om ”Fröken Julie” som både ser in i verket och ut i dess samtid, med begrepp som ”den horisontella undertexten” – det som sker runt omkring Strindberg i tiden och livet när han skriver pjäsen. Anna Petterssons tolkning sjuder av såväl den ”vanliga” vertikala undertexten, inom människorna, som av vår tids horisontella influenser. Allt i pjäsen är igenkännbart, men berikat, belyst, ifrågasatt, med humor och människokännedom genomskådat …

Teatern har långtifrån visat allt vad den är mäktig att åstadkomma. Den liknar en fjäril som långsamt, med hjälp av influenser från alltifrån ståupp till dans, litteratur­teori och performance, håller på att klättra ur puppan och frigöra sig.

Det är ett undervärderat privilegium att vara publik i just denna tid. På Strindbergs Intima teater syns en aspekt av detta: När skådespelaren lösgör sig från sin roll, går från att vara lydigt redskap till att bli en självständig skapare, då kan vad som helst hända.