Nu för tiden är det inte svårt att hitta undergångsvisioner. Var som helst, ute på gatan, på jobbet eller i vaccinationskön kan du se in i en hotfull framtid, din egen, allas.

Marianne Lindberg De Geer och Andreas Boonstra hittar den i dokusåpornas värld. Innanför fondväggarna i en tv-studio väntar några som tror att någonting ska hända dem, kanske vinner de. Personlig inbjudan har de fått, men nu är de hungriga, vattnet är slut och bara ett par öl finns kvar i backen.

Som dramatiskt upplägg är det klassiskt: det slutna rummet, individer kläs av, djuret i människan anas, sexualitet, hunger, maktkamp. Det intressanta är det krympta perspektivet: det är inte Becketts gudlöshet eller Pinters ruvande hot som kommer emot oss ur replikerna, utan en mer vardags­nära tomhet: den hos människor som inte längre kan lyfta blicken.

Det är inte heller ”Kallocain” eller ”1984”. Här finns inga främmande makter, ingen Storebrors kontrolldiktatur, inga förbjudna böcker, varken ståldörrar eller polis. De som här är inlåsta, är det i full förlitan på att ”dom” utanför tar hand om situationen, och att det gäller att behålla fokus.

Det mest skrämmande och riktigt kvävande med ”Full speed ahead” är att föreställningen ger en så ögonblickligen igenkännbar bild av ett samhälle som (någon gång i framtiden, eller mycket snart) helt frivilligt har avdemokratiserat sig självt och fördummat sig bortom all återvändo. Som med många små skenbart ekonomiska steg har avstått från naturen och stränderna, från kulturen och samtalet, idéerna och vänskapen. Kvar finns (de som tror sig vara) vinnarskallar med hunger och sexualitet.

Kläderna (återanvända ur skådespelarnas gamla rollgarderober) gör människan. Sanna Kreppers Rita i sin modekreation drömmer om säljarjobbet. Uthållighetsbantaren Norma, Sara Sommerfeld, i svart plast, går i gång på hunger och lever ut som sexhuligan. Deras relation av över/underordning, systerskap och konkurrens har små sorgliga rester kvar från en dagisvänskap. Tillsammans mobbar de barfota-Melany (Hanna Alström, som läser i bok och har vaga minnen av buskar och bär) – och söker/stöter bort männen, som i denna pjäs spelar andrafiol, även om Gerhard Hoberstorfers John kliver omkring i långrock i en hjälteskepnad som sen länge spelat ut sin roll. Alla här delar den rådlösa brist på sammanhang och överblick som gör ”Full speed ahead” till en verklighetssåpa från helvetet.

Ett äldre par, Doris och Harry (Anki Larsson och Lars Lind) kommer in och för med sig en förhistoria, om farsoter som drog över världen, massteriliseringar, förbud och övermakt. De tycks inte bara komma från en annan tid, utan framför allt från en annan, mer förenklad undergångsvision, som vi redan passerat och som här känns närmast överflödig. Kanske är det därför skådespelarna också känns löst påhängda, varken i funktion eller spelstil införlivade i resten av föreställningen. I allt annat är den ett isande samtidsdokument: inte lättsmält, inte humor, inte satir, bara en verklighetsbild man kanske borde titta närmare på.