I ”Gangs of Gothenburg” ska på ett ställe en gul fjäril flyga upp mot himlen. Men fjärilen dog under repetition och ensemblen ville inte offra fler, så regissören får berätta hur det skulle ha sett ut. En vacker, känslosam scen blir Backateaterskt ömtålig på riktigt.

Ty: livet först, teatern sedan är vad som gäller. Mattias Andersson har, efter storverket ”Brott och straff”, återvänt till och vidare­utvecklat den intervjubaserade arenateatern från till exempel ”The mental states of Gothenburg”. Ruben Östlunds kvartslånga actionfilm om ett bankrån i Göteborg inleder på storbild i foajén och pekar rakt in i föreställningen med sin blandning av ömhet och humor och sin nästan-dokumentära ton.

I boxningsringen mitt på arenan pucklar Mohammed Semo och Ossman Ntuve på varandra med förfärande aggressivitet, men efter ronderna flinar de vänskapligt ihop. Ovanför, på bryggor runt teaterrummet spelar fyra musiker jublande stycken ur den klassiska repertoaren.

Skådespelarna börjar sina berättelser ute i publiken. Bahador Foladi, gängmedlem, en vänligt butter människa som vet när han ljuger för sig själv, skildrar vägen till de stora pengarna, och vägen därifrån. Kjell Wilhelmsen är småföretagare i inredningsbranschen, vars främlingsskräck krockar med hans klassmedvetande i ett på pricken-fångat göteborgskt mini­drama. Bahar Pars drar på sig tjejgängets vrede just för att hon är rädd för dem – och för allting, precis allt, i en stark monolog, där skräck och våld visas som syskon. Anna Harling undervisar om att hantera aggressivitet, och får problem med sin egen. David Fukamachi Regnfors längtar i sitt hjärtskärande stilla spel tillbaka till när han var ”Solstrålen” på daghemmet i Boden. Mobbarens (Josefin Neldén) outsagda historia är ett tyst sår i föreställningen.

Runt dessa livshistorier, levererade med hjärtat i handen av en ensemble som kräver att vi lyssnar, vimlar det som kallas förorten. Ungdomar från Angereds gymnasium är kittet på scenen, skapar atmosfären och fyller rummet med kroppar och buller, jargong och klädstilar. Det lever, otvunget och säkert.

Ett par gånger skär sig skildringen av högt och lågt: ett psykologsamtal smakar överpedagogisk politisk tea­ter och när den klassiska musiken ska markera högkultur och finess kontra golvets fattigdom märker man avsikten alltför väl. Däremot, när musiken framförs lika desperat som utfallen mot pappkartongerna på golvet, gestaltas något på djupet gemensamt, då klingar det rent.

Men framför allt lyser ”Gangs of Gothenburg” med ett disciplinerat, fantastiskt berättande i det pågående tumultets form. På scenen uppstår en verklighet som flyttar in i publiken, därför att den går att känna igen både utifrån och inifrån, och ändå känns ny och obeskriven. Backateaterns intervjuare och dramatiker har lyssnat på givna förtroenden, föreställningen sviker dem inte.