”Gardenia” på Pusterviksteatern, Göteborg

Teater när den är som starkast är inte alltid en upplevelse som stannar i nuet, utan kräver ibland att få en fortsättning. Och ingen har genom åren gett mig så många sceniska händelser att berätta vidare som Alain Platel och hans grupp Les ballets C de la B. Som finalscenen i ”Wolf”, som tyvärr aldrig nådde Skandinavien, där en döende uteliggare på golvet till ett shoppingcenter skyddas av tolv lösa hundar till avskedskvintetten ur Mozarts ”Cosi fan tutte”. Som i ”Vsprs” där hela ensemblen formligen skakar sönder till Monteverdis ”Magnificat” innan en av dansarna får ur sig ett hackande och knappt hörbart ”Älska oss!”.

Eller som på takterrassen bland campingmöbler och paraboler i ”Iets op Bach” (Något om Bach), som Les ballets C del la B gästade Göteborgs dans & teaterfestival med första gången 1998, där en man med yttersta svårighet balanser en tung planka på huvudet till arian ”Erbarme dich” (Förbarma dig) innan en liten flicka som hårt skyddar sin älskade Leonardo diCaprio-affisch, med en mikrofonsladd virad som en snara kring halsen, tvingas att ta ställning till världens konflikter innan hon får ur sig ett svagt ”Jag älskar hela världen” och hela ensemblen stillnar i en dryga fem minuters kollektiv gråt till dödsduetten ur Bachs kantat ”Krist lag in todesbanden” för att till slut förlösas till Princes ljuvliga soulversion av ”What if God was one of us”.

Vid sidan om de simultana förloppen, den till synes kaotiska men strängt regisserade sceniska flerstämmigheten, är kanske det mest kännetecknande för Alain Platel hur han i varenda föreställning driver fram lägen, ofta med mycket våld och nakenhet i sig, som måste nå en punkt av fullkomlig utmattning och försoning. I den fina ”Gardenia” som väckte jubel under festivalen i Avignon i sommar (se DN 11/7) är han betydligt varsammare än annars. Sorgen hos de äldre transsexuella männen och kvinnorna som utgör ensemblen är så smärtsamt påtaglig att den inte behöver visas mer än glimtvis.

Föreställningen är gjord som ett slags bläddrande bland deras minnen – deras favoritmusik, favoritgestik, peruker, klänningar och accessoarer. Och den låter allt detta skimra i de mest lyckliga färger – utan att det någonsin blir ytligt och banalt. ”Vi är en vacker bukett av blommor”, säger den ståtliga transan Vanessa Van Damme, gång på gång. Och vi tror henne. Även genom den rörande finalen då hela ensemblen melankoliskt stämmer upp i: ”Sagt mir wo die blumen sind” (”Where have all the flowers gone?”).

”Gardenia” är ett slags spin-off på ”Allemaal indian” som gästade Göteborg 2000 och som var tredje delen i den familjetrilogi där även ”Iets op Bach” ingår. I den var det tänkt att Vanessa Van Damme skulle spela sig själv, en transa, men blev i stället en fyrabarnsmor som ägnar dagarna åt att lyssna på musikradio och drömma sig in i olika operaroller. Med ”Gardenia”, som ursprungligen är hennes idé, har hon nu trätt ut och fått ett vidare liv.

Att Platel inte mjuknat eller tappat stinget kunde man bevittna under visningen av ”Passion – last stop Kinshasa”. En film om den sista föreställningen av förra årets världssuccé ”Pitié” – Platels och Les ballets C de la B:s iscensättning av Bachs väldiga ”Matteuspassion” (som inte heller den nådde Skandinavien). Här återkommer arian ”Erbarme dich” från ”Iets op Bach” men nu inte som ett akrobatiskt balansnummer utan med en gigantisk yxa i handen på en av sångarna. ”Pitié” vill tala klarspråk kring Bachs gestaltning av Kristi lidande och död och handlar om skräck, smärta och sorg. Platel själv kallar föreställningen för den mest kontroversiella han gjort. Dansarna bär munskydd och flämtar som fiskar på land innan de griper sig in på varandra. Utgångspunkten är metaforiken i passionstexten kring ordet ”kött”, att ”ordet blev till kött” och att ”du är mitt kött” och det vi möter är en ensemble som sliter, biter och drar i varand­ras skinn och kroppar som vore de varandras enda näring.

Orsaken varför belgaren Platel valde att ge sista föreställningen i Kongos huvudstad Kinshasa är flera – som handlar om de koloniala banden, språket, dansen, nakenheten och att konfrontera den kristna lidandemyten med en afrikansk kontext. Men också för att föreställningens Jesus sjungs av Serge Kakudji, en tonårig kongoles med en sensationell countertenorröst och med en lika fantastisk historia bakom sig om hur han fick rymma hemifrån för att bli sångare. Scenen där han ropar: ”Min far, min far, varför har du övergivit mig” får också en alldeles särskild laddning här.

I den kända slutkören formar sig ”Pitié” till en avskedsscen som påminner om den i ”Wolf” – fast med helt andra dimensioner. Det är ett mäktigt farväl som också liknar en hemkomst och som kan innebära en helt ny riktning för Alain Platel och hans scenkonst i framtiden.