På senare tid har Stockholms stadsteater utvecklat en egen Ibsenstradition. Inte för att Philip Zandéns uppsättning av ”Ett dockhem” och Alexander Mørk-Eidems ”Hedda Gabler” hade så mycket gemensamt – ändå fanns det i bägge dessa föreställningar en publiktillvänd ton som placerade Ibsens debatt i ett modernt ljus. Den ena rak som en laserstråle, den andra en otäckt pirrande mardröm.

Sofia Jupithers ”Gengångare” öppnar en tredje front i dessa erövringar. Till det yttre helt utan åthävor. Längs fonden på Lilla scenen löper en fönstervägg mot en gång som låter publiken följa rollfigurerna på väg in till Helene Alvings vardagsrum, klätt i ljusa färger, norskt 1950-tal, halvvägs mellan allmoge och funktionalism.

Där inne sitter Katharina Cohen – hon är Regine Engstrand – uppkrupen i ett hörn och läser en vecko­tidning för att inte störa Osvald, som nyss hemkommen från Paris vilar sig på sitt rum. Det kunde vara vilken välartad familj som helst. Som vanligt regnar det på Vestlandet. Pastor Manders – Gerhard Hoberstorfer – anländer och ställer försiktigt pampuscherna på mattan innanför dörren.

Jag behöver inte påpeka att det är ett bedrägligt lugn. Ibsens avsikt var alltid, som han själv uttryckte det, att sätta en torped under arken. Det lyckades han till den grad med att ”Gengångare” fick vänta på sin skandinaviska urpremiär i flera år. En tragedi lastad med incest, syfilis och en hycklande präst var givetvis dynamit i 1880-talets borgerliga offentlighet.

Det intressanta med Sofia Jupithers regi är att den smyger sig på pjäsen inifrån och får den att tala av egen kraft. Valet av tid och miljö handlar inte om ett försök att till varje pris modernisera Ibsen och tvinga på honom 2000-talets frisyrer och inredningsdetaljer. Det prövade Jupither med ”Ett dockhem” på Dramaten för ett par säsonger sedan och lyckades till hälften. ”Gengångare” är en betydligt jämnare föreställning och trots den dämpade koloriten både mer närgången och mer upprörande.

Stadsteaterns publik tror möjligen att Helena Bergström trivs bäst på stora scener, där hennes energi och känslostyrka kan mätas i antalet utsålda hus. Desto roligare, även för en beundrare, att få se hennes fru Alving utvecklas från det ögonblick hon börjar nysta upp sitt liv och till sist upptäcker att det vilat på en lögn. Hon gör det i små steg, liksom ett med scenografins anständiga furumöbler och hemslöjdskjolens präktiga blandning av siden och ylle.

Så plötsligt en hand som far upp och vill dölja ansiktet, en blick som riktas åt ett annat håll innan hon tvingar den att återvända till mer praktiska bestyr.

Fru Alving kan inte längre dölja sanningen om sin man för Osvald. Hon kan inte ens dölja sanningen om sin egen roll i den katastrof som närmar sig. Efter uppgörelsen med Hoberstorfers pastor lägger hon händerna runt hans huvud medan han till sin egen förfäran placerar sin hand på hennes axel. Allt är för sent. Han besvarade visserligen inte hennes kärlek för flera år sedan, men hon har själv cementerat lögnen genom att välja plikten framför ett liv i frihet och sanning.

Linus Fellboms ljussättning är i samma mästarklass. Jag har aldrig sett Ibsen spelas så luftigt och på samma gång åskådligt. Helena Bergströms stumspel är en öppen bok i vilken Hoberstorfers lätt förvirrade hycklare kan läsa om sitt eget misslyckande innan han flyr tillbaka till tryggheten hemma i prästgården. Pampuscherna i näven.

Vilken pregnans över detta spel, på samtliga händer: Katharina Cohen byter raskt från barfota till högklackade pumps när hon anar en lönsam framtid vid Osvalds eller till och med pastorns sida, medan Christer Fant i rollen som hennes snickrande far låter ana att det är han som undervisat henne i kons­ten att muta sig fram i den här tillvaron.

Kalle Holmberg befriar Osvald från det symboliska gods som länge varit ett problem för en ung skådespelare som av begripliga skäl har svårt att leva upp till 1800-talets bild av dekadens och konstnärsromantik. Han är en ung man med gänglig känslighet och levande blick.

Och Sofia Jupither går från klarhet till klarhet. Det genomlysta är hennes signum.