Strindbergcollage utan egen melodi. Regissör Björn Melander har klippt och klistrat i Strindbergs författarskap. DN:s recensent ser plötsligt nya sidor hos nationalskalden.
Strindberg i havsbandet hör till sommaren, och Gustavsbergs Hamn är inte fel. Det blåser milt i mer än en mening om föreställningen ”Gifta” som spelas i och omkring brandtrappan på Hotell Blå Blom, vackert och vitsigt, eftersom det glöder och brinner både här och där i pjäsen, trots en något deklamatorisk spelstil.
Regissören Björn Melander kan förstås sin Strindberg, konstigt vore det annars, men det är ändå med överraskande lätthet han har klippt och klistrat i författarskapet. Stommen i collaget är den äktenskapliga tragikomedin ”Fordringsägare”, men här finns också bitar av ”Fadren” och ”Kamraterna”, något glödstycke, tror jag, från ”Leka med elden” samt lite klipp ur ilskna brev om Ibsen.
Resultatet blir en helaftonsföreställning. Det roliga med den är att den känns som en ny, tidigare okänd Strindbergpjäs. Man vet inte riktigt hur det ska gå och upptäcker nya sidor hos gamle August. Hur långt sträcker sig hans manlighetsdyrkan till exempel? Här finns en svävande gräns.
Mellan den veke äkta mannen Andreas Rodenkirchen och den lite äldre, dominante, ex-mannen Johan Ehn, finns stark attraktion. Kvinnan de också är rivaler om riskerar när hon så småningom gör entré kanske att bli tredje hjulet? Men nej, det blir hon man för att hon icke blir. Camilla Nyberg sveper in i grå elegans och spelar häcken av grabbarna, hårt spänd men scensäker. Det blir riktigt spännande.
Nackdelen med ihopklippandet märks inte förrän mot slutet. Ett potpurri har ju ingen egen melodi, och efter hand börjar man sakna det enskilda dramats distinkta stegring och fall. Då hjälper det att Magnus Johansson är på plats vid synten och knyter ihop historieflikarna med släpigt jazziga kärlekshittar ur förgången tid.
”Gifta” spelas t o m sön den 29/8.