Tolv dansande, sjungande och berättande aktörer är i full aktion på Norrbottensteaterns musikal. Pia Hus blir gråtgenomsköljd och uppspelt av uppsättningens kast mellan ytlighet och djup.
Huvva! Så många tårar ett liv flyter fram på. Efter framgångar som ”Dan då Dan dog” och ”Förödelsedagsbarnet”, kommer nu Rasmus Lindbergs nya pjäs med en ironisk blinkning som titel. För det är klart att gråten – inte minst den inre – är en del av tillvaron även om vi kanske inte tjuter lika ihållande som majoriteten i denna eruptivt emotionella musikal. På Norrbottensteatern är scenografen Sven Dahlbergs avskalade scenrum också det transparent likt tårar. Allt väldigt långt ifrån vad jag associerar med dansbandsmusikens klatschighet. Men just det sparsmakade ger generöst utrymme för Martin Sundboms sofistikerade, men traditionellt inspirerade och medryckande toner.
Över scenen studsar samtalen mellan en rad frustrerade kärlekspar. Ibland länkas dialogen ihop enkom av fraser ur kända dansbandshits: ”Säg inte nej, säg kanske, kanske med tusen röda rosor … ” Och det fungerar hur bra som helst eftersom Lindbergs staplade klichéer går varvet runt och hämtar upp nya betydelser. Varje fras en pusselbit som fogas samman till en ny bild av kärleken där himlen sällan är blå.
Pjäsfigurernas olycka är av klassiskt slag. Besvikelser, missförstånd och svikna löften är tidlösa helveten även om de formuleras med galghumor. Här har vi människor som i första hand vill ha kärleken och i andra hand varandra. Men när det uppstår komplikationer är parterna rörande överens, felet ligger förstås alltid helt och hållet hos den andre.
Riktigt djup olycka kan också te sig som stor komik. Försök hålla masken när Mikael Odhags Lelle blir avpoletterad just hemkommen från extraknäcket som vandrande reklambanan.
Tolv dansande, sjungande, spelande och berättande aktörer är i full aktion här. Musiken underhåller och leder och helst följer jag Martin Sundboms sugande saxofonton.
Kajsa Giertz läser Lindbergs pjäs som ett orkesterpartitur där allt flätas samman till en stor passionshistoria med döden som gäst.
Helheten är intressantare än delarna. Men vissa enskildheter framträder, som Mats Ponténs åldrande Stefan. I återhållen förtvivlan blir han föreställningens ankare. Underbar att skåda är också Ossi Niskala som en kåthetens Gossen Ruda. Rufsigt rusig dansar hans rollfigur Krister tillsammans med Lisa Hennixs Jossan fram en erotisk laddning som ger kollektiv ståpäls.
Jag blir gråtgenomsköljd och smått uppspelt av uppsättningens oväntade kast mellan ytlighet och djup. En ibland också distanserade svalka ger välbehövlig förhöjning. ”Gråt inga tårar” visar sig vara en annorlunda musikalkrumelur som Linda Wincents rollfigur Ellen väl sammanfattar i repliken: ”Man kan undra varför dansbandsmusik måste låta så klämkäck, men det är väl för att livet är tillräckligt sorgligt ändå.”