I Göta Lejons version av ”Grease” har den amerikanska drömmen flyttats till en Stockholmsförort och ett folkhem på 50-talet. Marie Serneholt övertygar som Sanna – fin flicka från landet blir tuff förortstjej.
Raggargäng, läroverk och dåtida tonårsidoler som Lasse Lönndahl. När kultmusikalen ”Grease” för första gången spelas på svenska har det femtiotalistiska folkhemmet ersatt den amerikanska drömmen. Brylcreme heter fortfarande ”grease” på ”ämerikänska”, som grabbarna i T-birds säger, men Sandy har blivit Sanna (Marie Serneholt) och Danny heter Danne (Sebastian Karlsson).
Kärlekshistorien utspelar sig i Stockholm 1959. Närmare bestämt i förorten Hökarängen dit Sanna flyttat från Hudiksvall. Det tuffa tjejgänget Pink Ladies heter numera Lux-brudarna och danstävlingen äger rum på Nalen. Berättelsen är densamma i stora drag men Anders Lundins bearbetning förhåller sig tämligen fritt till originalet. Bitvis lite väl fritt. Som när Fröken Lund (Ewa Fröling) raglar in på Gubbängens tivoli ”lite på dojan”.
Sedan Broadwaypremiären 1972 har ”Grease” blivit en filmatiserad klassiker med John Travolta och Olivia Newton-John i huvudrollerna, trots att varken musik eller handling tillhör musikalhistoriens starkaste. Eller som Londonproduktionens regissör David Gilmore uttryckt det: ”’Grease’ har inget budskap … den ger en inblick i 50-talets tonårsliv då rock’n’roll och brylcreme var viktigast av allt, vi måste ta musikalen för vad den är.”
På Göta Lejon har förflyttningen till Sverige ändå försetts med en dialog som bevarar andemeningen i originalet med vitsiga formuleringar och skojar till det med nya språkliga vändningar. Inte minst i numret ”Olla”, charmigt framfört av Rolle (Anton Lundqvist). ”Tänk vad häftigt ändå att de spelar popmusik på riksradion”, heter det under pyjamaspartyt och i Hans Marklunds regi ligger betoningen just på förändring snarare än förälskelse.
Mest effektfull är garagescenen där industriella ljud utmynnar i raffig rock’n’roll och låten ”Brudfällan” (”Greased lightnin’”). Bilen är en pimpad PV med silverkaross och det kryllar av inhemska markörer. Från Flisans (Annika Herlitz) Hermodskurs till presentkort på EPA. Men viljan att fyndigt foga in lokala förhållanden tar också lätt överhanden och klassmotsättningarna framställs i övertydligaste laget, där alkoholiserad förortsmamma ställs mot utövare av ”Östermalmsbandy” (golf). Andra gånger är referenserna bara förvirrande. Är ”övervakaren” i palettkavaj och rysk militärmössa en symbol för Flisans flygvärdinnedrömmar i tafflig pilotskepnad eller en blinkning till kalla kriget?
Samtidigt känns tilltagen befriande i dagens amerikaniserade klimat och såväl T-birds-killarna som Lux-brudarna bjuder alla på starka personligheter – inte minst Sara Sommerfeld gör en Doris (Rizzo) med bra bett. Därför är det särskilt besvärande att musikaldebutanten Sebastian Karlssons Danne är så färglös att han närmast drunknar i ensemblen. Marie Serneholt är desto mer övertygande i förvandlingen från fin flicka till tuff tjej och vore väl unnad en motspelare med matchande karisma och karaktär.