Hjalmar Söderbergs gestalter går ännu på Stockholms gator, Lydia Stille, Martin Birck, Helga Gregorius. Söderberg skildrade människor som fick liv. Gång på gång dyker de upp, filmas, skärskådas och omtolkas i nya verk.
Krister Henrikssons monolog efter ”Doktor Glas” spelas fortfarande. Nu får den svar, när Johan Rabaeus tar plats på scenen som den man doktor Glas mördade: pastor Gregorius.
En vidrig person, en grov översittare som tvingar sig på sin unga hustru fast hon äcklas av honom, en gudsnådelig hycklare. Om man får tro Glas. Men det får man inte, inte ens hos Hjalmar Söderberg, vars roman är full av glipor och tystnader där en annan Gregorius skulle kunna finnas, och genom vilka aningen smyger sig in att det är doktor Glas egen livs- och kvinnoskräck som formar bilden av prästen. Söderberg skriver som en tecknare, medveten om att också mellanrummen mellan formerna är form.
Bengt Ohlsson inspirerades av detta till sin stora, Augustprisbelönade roman ”Gregorius”. Och nu står prästen här, i Johan Rabaeus gestalt. Vardaglig, till synes privat klädd, med ett enkelt litet kors vid halsringningen på tröjan som urtvättad buktar ut där kroppen gör det, och vigselring.
Tom, öppen scen utan väggar, ett par pinnstolar, ett bord. Ovanför scenrummet på fyra stora bildskärmar syns skådespelaren i närbild, samtidigt som han, långt bak vid fonden, ser avlägsen och ensamt liten ut.
Inte det djuriska monster som får Helga Gregorius läppar att krökas i vämjelse. Inte heller den uppförstorade gudomens nidbild, som prästen liknas vid när litteraturforskningen har tolkat ”Doktor Glas” som ateisten Hjalmar Söderbergs uppgörelse med kristendomen, dess hycklande moralism och livsförnekelse.
Utan bara en människa. Och ett helt annat slags porträtt än Krister Henrikssons sceniskt geniala filigransarbete som doktor Glas. Gregorius är ett stenblock, ett berg – eller ett Frödingskt bergatroll – som rubbats i sitt fäste. En tragedi som redan utspelat sig, och samtidigt har sitt förlopp i nuet. Klippa du som brast!
Rabaeus, som har gjort en färgstark och tonsäker inläsning av ”Gregorius” som ljudbok, går nu, i Emma Buchts regi, åt rakt motsatt håll, med en enkelhet och nästan skygghet inför materialet som gör att han tycks erövra rollen replik för replik. Bengt Ohlssons Gregorius granskar och prövar oupphörligen sig och sina bevekelsegrunder. Johan Rabaeus gör detsamma med skådespeleriet. Enstaka gånger briljerar han med sitt kameleontiska överdåd och frambringar andra gestalter på scenen. Färgklickar som behövs, men måste aktas för det manierade. Annars är det prästen i sig själv han söker, så strängt att han avstår från det virtuosa. Det är en ny Rabaeus vi får se här, en mer sökande, ömtåligare skådespelare är på väg att veckla ut sig ur den komiske ekvilibristens skal. Han är kanske inte riktigt färdig än, men redan starkt berörande, en ömhetsframkallande människa.
Dramatiseringen sneddar djärvt och vinner plats åt det viktigaste, Gregorius friläggande ur Glas berättelse, hans upprättelse. Först den yttre, som man, genom förälskelsen i Anna under hälsohemsvistelsen, och sen den inre, som människa, när han förstår, och försonar sig med att kärleken till hustrun Helga, om aldrig så obesvarad, är hans öde.
Och så märkligt är det, så mycket av gudstänkande finns det i nutidsmänniskan, och så starka är Söderbergs gestalter att här löper trådarna samman. Ur ”Doktor Glas” religionskritik och Bengt Ohlssons humanistiskt allseende romanförsvar för prästen uppstår i Rabaeus gestaltning en ny, trotsig och förtvivlad, djupt igenkännbar brottning med Gud och gudsbehovet, där seger betyder nederlag och själens obotliga ensamhet.