Men hur tänker ni nu i författargruppen? På Stadsteaterns i alla avseende grymt fina och värdigt nyinvigda barn- och ungdomsscen i Skärholmen presenteras, som en i raden av fem, ”Grymma sagor”, något som tycks helt stendövt för diskussionen kring genus och den självbild unga tjejer har att brottas med. Nyskrivna ”Aladdin” är inspirerad av klassikern om den late pojken som hittar en underbar förtrollad lampa vilken förändrar hans liv. I Skärholmen sitter magin i en ring som i ett slag lyfter Bahador Foladis Aladdin från sjusovande tönt till het rapstjärna. Problemet är att ringen tillhör David Lennemans Laban, som vid förlusten tappar både stjärnglans och skivkontrakt.
Bra, de här båda killarna drar småningom slutsatsen att vägen till framgång bara nås genom egen förmåga. Antagonisterna förenas i finalens medryckande frihets-rap.
Kvinnorna då? Sortimentet förskräcker. Lotta Östlin Stenshäll gör en rad visserligen kloka men hunsade kvinnor, alla i servicebranschen. Camilla Larsson agerar både badrocksklädd hysterika och stjärnpromotorn Juli som missbrukar människor. Rakel Wärmländer vickar fram som drömtjejen Liz. En pastellfärgad pralin och Julis hunsade assistent. Liz som till slut blir spelets verkliga looser. Ingen skugga över skådespeleriet, men hjälp, skriver vi 2010 eller?
Däremot är ”De röda skorna”, en musikalisk saga ”om en flicka som vill gå sin egen väg”, enastående bra. En självlysande berättelse, i djärvt annorlunda form formidabelt framförd av Siri Hamari som den lilla föräldralösa flickan och Emil Almén i alla övriga roller. Grym tornar han till exempel upp sig framför Flickan som hennes ”välgörarinna”. Hon som listigt söker kedja Flickan i den ”fina” flickans bojor meddels hållningsgymnastik, broderi och trånga skor.
Vägen till självständighet går sedan via kurage och en hel del svart magi från den djävulske skoförsäljaren som lockar, lismar och förför så att Flickan nästan, men bara nästan, håller på att dansa sig rakt åt helvete. Intet ord utbyts men det snackas desto mer med kropparnas uttrycksmedel och med Niklas Brommares kommenterande fräcka pianospel inspirerad av stumfilmsestetiken. Klart beroendeframkallande teater, ge mig gärna en kick av röda skor var dag.
Läs intervjun med Carolina Frände på dn.se/kultur