Fullödiga musikalartister i Göteborgsoperans ”Guys and dolls”.
Populärmusikens svar på Wolfgang Amadeus Mozarts förförelseduett ”Laci darem la mano” i ”Don Giovanni” måste vara musikaltonsättaren Frank Loessers evergreen ”Baby it’s cold outside”. En låt som Loesser brukade sjunga på privata New York-parties med sin fru Lynn och som exakt fångar staden och dess upphetsat oavgjorda romantik. Och precis som hos Mozart handlar den klassiska amerikanska musikalkomedin om ett slags smitta som bryter ner gränser och konturer. Om en särskild swing som tvingar fram något oväntat ur det instängda och förutbestämda.
Frank Loessers ”Guys and dolls” från 1950, som bygger på New York-journalisten Damon Runyons romantiskt hårdkokta beskrivningar av kvarteren runt Times Square i början av 1930-talet, är en av tidernas största musikalsuccéer. Inte minst tack vare filmatiseringen från 1955 med Marlon Brando och Frank Sinatra. Här, mitt på gatan och ”in the wee small hours” som Sinatra besjungit så många gånger, möts två världar: de småskumma spelarna, gangstrarna och nattklubbaktriserna med sitt illusionslösa jagande och den alltid närvarande Frälsningsarmén med sina marschrytmer och sin tro på att kunna slita syndens bägare ur handen på de törstiga.
”Guys and dolls” innehåller rent genial musik av Loesser men kanske lite för mycket dialog. Vilket gjort att man oftast rollbesatt som vore den teater med musikinslag. I Oscarsteaterns uppsättning på 90-talet gjordes exempelvis frälsningsoldaten Sarah Brown av Helena Bergström och dansösen Adelaide av Maria Lundqvist. På Göteborgsoperan återerövrar nu Hans Berndtsson och Gunilla Olsson Karlsson det musikalmässiga i ”Guys and dolls” med fullödiga musikalartister i alla roller och med en iscensättning som inte skiljer på regi och koreografi. Där inte ett enda litet steg tas utan att förhålla sig till föreställningens drivande puls. Och som därför träffar en rätt i kroppen.
I Jaana Fomins sprakande kostymer virvlar danser som associerar till allt från Ziegfeld Follies till Disneyanimationer. David Lundqvists, Anders Wängdahls, Tobias Ahlsells och Michael Janssons komiska skummisar är liksom ”tecknade” på samma vis som David Inghamns lysande ledlösa Konferencier. I dessa koreografiska turbulenser förlåter Anna-Maria Hallgarns ljuvligt snuviga Miss Adelaide sin trolovade sedan fjorton år, Erik Gullbranssons kroniskt opålitlige tärningsspelare Nathan Detroit, i den sanslösa duetten: ”Stäm mig, skjut mig, men släng inte ut mig.”
Och i ett överhettat mambonummer avmarschifieras frälsningssoldaten i Miss Sarah Brown och slår Bacardiflaskor i huvudet på folk tills hon hör hur kärleken och åtrån ringer i henne för första gången – ”Ding, dong, ding, dong” – som världens största kyrkklocka. En stor stund för Evelyn Jons. Liksom för Timo Nieminen som den slyngelaktige vadslagaren Sky Masterson när han öppnar sig för det som inte går att spela om. I den förkrossande sköna ”Gatan är min”, timmen innan staden vaknat och asfalten ångar av nattens regn. Och allt är möjligt.