Vill man se Rolf Lassgård i klänning och städrock i den egentligen inte så aktuella musikalen ”Hairspray”? Obetingat ja svarar Helena Lindblad som gläds åt transan som kommer ut ur kommisarie Wallanders vindtygsjacka.
”Hairspray” började som film i händerna på den mustaschprydde Baltimore-rebellen John Waters i slutet av 80-talet med den lätt monstruösa Divine, Sonny Bono, Ricki Lake och Debbie Harry i huvudrollerna. År 2002 blev den en braksuccé i musikal-tappning på Broadway. Via en ganska onödig film baserad på musikalen (med John Travolta och Michelle Pfeiffer) har storyn om dans, fett och rasism i det begynnande amerikanska sextiotalet hamnat på en svensk musikalscen.
På den seriösa frågan om huruvida hövolmshår, hårspray, vippkjolar i pistagefärg och rasintegration (kombon låter faktiskt knasig när man skriver den) känns aktuell i dag är svaret: Nja. Å andra sidan vilka musikaler känns egentligen angelägna på pappret? Utom kanske ”Hair” och ”West Side Story” då? På den mindre seriösa frågan om hur gärna man vill se Rolf Lassgård i rosa städrock, morgontofflor och stödstrumpor blir svaret ett obetingat: Ja, ja, ja. Absolut. Hundra procent.
Jag skulle vilja påstå att Rolf Lassgård är född att spela just tvättmadamen Edna Turnblad, mamma till den rundlagda Tracy som brinner lika mycket för att dansa i den lokala tv-showen som för att henne svarta kompisar ska få vara med – inte bara när det är ”Negerdag”. (Vi pratar alltså om Baltimore 1962, shame on them). Vem, vem kunde tro att det bodde en glitterälskade transa som bara längtade efter att komma ut bakom kommissarie Wallanders fritidsjacka?
Lassgård, som ju i för sig alltid haft ett danssteg gömt i den tunga kroppen, får en makalös, paradoxalt sexig utstrålning av sin fettdräkt och sin tältklänning. Med glimten i de sminkade ögonen och hjärtat utanpå kroppen blir det dessutom humor och kärlek för hela slanten. Tantpower.
Det blir förstås inte lätt för de andra att konkurrera med en sådan naturkraft i blond peruk. Helena Bergström gör den glambitchiga tv-producenten Velma von Tussle med mycket syra och pondus men möjligen med lite väl sandpapprig sångröst. Heribertssons söta Tracy är inledningsvis väl käck med sina hopsasteg och ankelsockor för att hon ska bli riktigt spännande, men hon lyfter sannerligen i den befriande slutscenen där Tracy skippat hövolmen och släppt ut håret. Morgan Alling, Tracys uppfinnarjocke-pappa, spelar i sin tur så sött förälskad i sin stora kvinna att man bara smälter.
Den grafiskt inspirerade scenografin i griffeltavlesvart eller starka signalfärger har en rumsligt logik som funkar bra för att rama in de olika numren i det lite trånga scenrummet, men vacker eller stilfull är den knappast. Den glada energin och det täta spelet utan några som helst longörer får en dock att lätt att glömma sådana detaljer. Inledande och avslutande ”Good morning Baltimore”, ”I can hear the bells” (Jag hör klockor slå…”, ”Miss Baltimore crabs” och ”Mama, I’m a big girl now” (Mamma, jag är vuxen nu) är några av numren som känns allra bäst.
Det svänger som sjutton. Och slutklämmen, att den runda tjejen får den snygga killen, utan någon förnedrande transformation à la Sandy i ”Grease”, känns definitivt modernt 2009. Kanske särskilt 2009.