Det är långt ifrån första, och förmodligen inte sista, gången Börje Ahlstedt gör rollen som en av livet hårt medfaren arbetarklasshjälte. Den här gången heter han Nisse Karlsson, 71 år, och är en före detta boxare, just nu anträffbar i Odenteaterns lilla personliga salong.
För Nisse återstår mest minnen. Hustrun försvann med den italienare Nisse knockat men inte lyckats besegra i kärlek. Dottern Rocky och hennes man, tenoren Sture, kommer pliktskyldigt på visit.
Nej, det är ingen rolig tillvaro så vad ska man göra annat än ljuga ihop ett bättre liv, eller i varje fall hoppet om ett sånt. Nisse inbillar omgivningen att han är förlamad för att få uppmärksamhet. Erica Lernehavs Rocky tror att allt skulle te sig ljusare med en bröstförstoring och Klas Ahlstedts Sture inbillar sig att han snart ska leda”Allsång på Skansen”. Allt är en chimär. Till och med bucklorna i skåpet visar sig vara Butterick’s, de riktiga är för länge sen sålda.
”Hallå Pappsi” är ett litet tragikomiskt stycke om livslögnen som överlevnadsstrategi. Börje Ahlstedt har sin särskilda förmåga att gestalta det ömkansvärda med en liten fräck spjuver i ögonvrån. Lågmält men distinkt. Hans muttrande exhjälte håller motvilligt sitt eget övergivna barn mellan fumliga boxhandskenävar.
Föreställningen spjälkar dock upp sig i två. En del där Börje Ahlstedts boxare ger oss ett svidande vittnesbörd om livet och en där spelet mellan far, dotter och måg mest blir hojtande fars. Mycket roligt ibland – turerna kring ett parti TP är obetalbara – men en viss otakt blir det.