Det mesta går åt skogen i Line Knutzons pjäs ”Hantverkarna”. Den bittra humorn i det hela kommer inte fram i Dramatens uppsättning. Regissören Gösta Ekman är kanske för snäll.
Den som inte gillar när det går åt skogen för folk ska nog akta sig för ”Hantverkarna” på Dramaten. Den danska dramatikern Line Knutzon har ett sadistiskt drag – snart står inte en vägg i det renoveringsobjekt, ett gammalt församlingshus med korset kvar högt upp under taket, som paret Manfred och Alice tänker göra till sitt drömhem. För varje grej som sätts på plats rasar två andra ned. Räkningen växer, desperationen stiger och plötsligt är situationen bortom all kontroll.
I detta finns förstås en bitter humor, men den frigörs inte på Dramaten. Kanske att Gösta Ekman är för snäll: han låter alla vara Papphammar, ofärdiga stackare bland bryngliga gipsskivor och farliga maskiner. Men det är inte tingens motsträvighet som skapar det Knutzonska helvetet, utan lögnen. Och den bör serveras kall, inte som här i olika grader av desperation.
Alla ljuger: Alice (Jennie Silfverhjelm), i blind hurtighet, och Manfred (Johan Holmberg), med en stigande förtvivlan som man måste sympatisera med, om den lycka som ska bli deras. Vännerna Margareta och Karl (Thérèse Brunnander och Filip Alexanderson) om sitt eviga flyttande. Smartast ljuger Manfreds mamma, Anita Wall, som drar en god bit av showen med sina charmanta sociala poser.
Det är bara hantverkarna, med Örjan Ramberg i spetsen, som ju borde ljuga med varenda spik de drar ur, som inte ljuger alls. Ramberg försöker visserligen, men det blir bara göteborgsk övertydlighet. Han kan bättre, men regin har lämnat hantverkarkollektivet i sticket och inte gett dem något att samspela kring. Alla mumlar för sig själva eller vrålar över bergsprängarmusiken med överdrivna gester. Framför allt går de omkring och verkar undersysselsatta. Att arbetarna är det kan ju vara rimligt i sammanhanget. Men skådespelarna borde inte vara det.
Finns det en lärdom att dra, förutom att man inte bör anlita hantverkare på löpande räkning, är det väl att allt löser sig om bara pengarna räcker, och det är den beska sanningen. Om byggt på lösan sand eller med något som ruttnar under golvet – det hus finns inte, som inte lite högblank färg och ett designkök höjer värdet på.