I Göteborg är det Sara Cronberg som sätter upp Line Knutzons ”Hantverkarna”, som denna säsong spelas lite varstans i landet. Man kan fråga sig vad succén beror på. Och vad pjäsen egentligen handlar om.
Till sin struktur är den en utbroderad variant av ”Mäster skräddare”, den gamla folksagan om den lille mannen som stegvis förlorar hela sitt kapital till den gåtfulle arbetaren och som sedan går för att aldrig mer komma igen. I Knutzons version är kapitalägaren ett ungt par som skuldsatt sig över öronen för att låta bygga drömvillan. Arbetarna stjäl inte bara sina uppdragsgivares pengar, utan också deras dröm, spik för spik. Husägarna, en symfoniker och dennes hustru, rids liksom sina vänner av svårartad alienation som spricker fram i häftiga vredesutbrott. Till skillnad från folksagans in i det sista artige lille herre brister det för det unga paret: hantverkarna tas av daga, en efter en.
Så ser klasskampen ut på scen anno 2010. Åt denna mardröm förmodas dagens teaterpublik brista ut i skratt.
Man behöver inte vara hantverkare för att hålla sig. Föreställningen är inte särskilt rolig. Den påminner om en historieberättare som utlovar gapskratt långt innan han kommer till den vid det laget söndertröskade poängen.
Fredrik Evers gör den stackars violinisten, höjdrädd och konflikträdd och över huvud taget jätterädd. Han är en bra sidekick till föreställningens behållning: Victoria Olmarker i rollen som den unga hustrun. Med en underbar plastik och tajmning gestaltar hon en kvinna som vet vad hon vill ha och som skaffar sig det oavsett priset.