Att Agneta Elers-Jarleman utför smärre storverk när hon konsekvent drar fram det ena, halvt bortglömda, kvinnliga konstnärskapet efter det andra i ljuset är ett faktum som bör upprepas.
För mer än tio år sen tillkom monologen ”Harriet L”, ett mollstämt men frimodigt porträtt av poeten och konstnären Harriet Löwenhjelm som dog i tuberkulos bara 31 år gammal. Nu är det den lilla mobila Moderna teatern som förmedlar kvinnoödet som sticker upp likt en glad kardborre i det tidiga 1900-talets växande kvinnorörelse. Men Harriet var sig själv, på tvären mot allt, inklusive förstockade konstprofessorer. Men så lever också hennes bilder och texter än.
Jannike Grut som Harriet och musikern Nanna Walderhaug som hennes livslekande ton från födelse till död gör vad de måste. De gör stycket till sitt eget. Det är genom deras personligheter ”Harriet L” silas. Här blir Harriet vår samtida medkvinna. En tunn rebell i jeans och Converse med ett lika graciöst som ryckigt kroppsspåk. Som om en rapp omfamnar ”Pastoralsviten”. Fast mest streetbeat ändå. Och det funkar så bra att tagga till Gunnar Edanders musik på det viset.
Att det inledningsvis känns väl käckt får nog tillskrivas premiärnerver. För sen hittar Jannike Grut och Nanna Walderhaug ett rätt osentimentalt men vemodigt tonfall.